Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
fingret ingen ro. Medan hon släpade hem korgen
från bussen, hade hon överlagt de ord varmed hon
skulle presentera ringen för mor och för Lennart:
"Skörd han hade en bit guld liggandes till ingen
nytta. Och då lät han göra mig en slitstark
vigselring, så att jag kunde vara mera rädd om den jag
fick av Lennart. Den svärtade så elakt, det minns
du väl, Lennart? Nästa gång jag far till stån, ska
jag få ditt namn i."
Hon längtade efter att Lennart skulle komma, så
att hon finge säga detta och ha det över. Varför
kom han inte i natt heller? Nog kunde han om han
ville, alltid. Var han ond? Men vad hade han att
vara ond för? Vad sa Skörd, månntro, då han
varsnade att hon inte väntat på honom?
Hon frös som en hund i den utkylda stugan.
Farmors lapptäcke kom på, det hjälpte inte. Då gick
hon ut i köket efter fårskinnsfällen.
Hon höll ett ljus i handen. Kajsa satt där i
fållbänken klarvaken och såg henne komma. Hon såg
hennes rysningar, hennes insjunkna tinningar och
skuggade ögon. Och hon visste i detta ögonblick:
denna syn har jag sett förut. Jag såg dig julanatt,
du är märkt.
Ester räddes gummans vassa ögon igen. Skörd
sade det var hednatro, och att gumman var inte det
bittersta farlig. Någon mer hade sagt detsamma i
dag, vem var det? Jo visst ja, Emil i Nästagårn,
när han åkte hem i bussen med ungen som haft
var i örat. Doktorn hade sagt att barnet skulle bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
