Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anne-Marie, en idyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
— Mot allt det der kan man nu lätt sig väpna,
är det förtal, det är och blir förtal,
men stor man blir, hvad ryktet än förkunnar,
och får ett namn, som är i allas munnar.
— Och denna syn, som engång tycktes tända
hans väsen med en eld så varm och klar,
(det var, hvad på en resa lätt kan hända,
ett möte, rent tillfälligt, gud vet hvar!)
nå, allting här i verlden har en ända,
den — hade räckt så der en fjorton dar,
se’n var den — bleknad bort helt sakteliga,
som månen, när ur öster sol ses stiga.
Man växer lätt från det sentimentala,
när först blott “man af verld“ man riktigt är,
man mäter allt då med en annan skala,
en annan lifvets fullhet man begär,
än hvad kanske var nog att oss hugsvala
i slyngelåren, — svärmandet det der
för hårlockar och torra eterneller,
lavendel, rosor och små landtmamseller.
Tant Ulla yttrar det till andra tanter
hvarenda dag båd’ fyndigt, kort och godt:
“Det är en fägnad för oss anförvandter,
att Walter litet smak för verlden fått;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
