Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mande själssjukling. Under inflytelsen af dessa
sällsamma grubblerier diktade han en otalig mängd
längre och kortare poemer, dem ingen menniska
kunde rätt begripa, och hvilka, emedan de nu en
gång för alla blifvit utan undantag inhysta i hans
„Samlade Dikter,” der man ingenstädes är säker för
att ej träffa på dem, gifvit honom utseende af
en ytterst ofattlig och frånstötande författare. 1
sjelfva verket är detta eviga qvädande om „Anima,”
som sitter fången i „Demiurgens” harem och
längtar till „Pleromas” salar, ingenting mindre än
inbjudande, och man måste medge att Atterbom med all
sin schellingianisrA likväl sällan hinneir så långt i
nebulös djupsinnighet, som Stagnelius, när han
sålunda med rätt fria tyglar sväfvar ut i dessa ett
visst entusiastiskt oförnufts öfverjordiska rymder.
Jag kan icke neka till att det någongång till och
med förefaller liksom en smula sorgligt pusserligt,
att se en ung man af det nittonde seklet på fullt
allvar, ja med hänryckningens mest musikaliska
språk förkunna dylika halft pythagoreiska filosofemer,
såsom till exempel hur själen, den af ,,Achamot,”
ursynden, fängslade själen skickar till brudgummen
Christus en sippa med en tårperla i kalken, dervid
hon utgjuter sin suekan i följande, för öfrigt
onekligen poetiskt utförda och i tekniskt afseende alldeles
mästerliga allokution:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
