Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter att hafva beställt af sin skräddare en ny parad
-frack, ropar efter honom i dörren: „Än en gång,
mästare! så mycket ni vet, t fall jag kommer i
ärmarna, så tar jag icke plaggeL”
Jag erinrar mig just huru som jag en gång
för åtskilliga år sedan råkade i en liflig dispyt med
en af dessa den äkta fosforismens blinda beundrare
angående uttrycket „blånande guld’\ som någorstädes
förekommer, jag minnes icke rätt om hos Atterbom
sjelf eller nlgon af hans „servum pecus”. Mannen
ville med all magt ha mig att erkänna det guldet,
åtminstone under vissa förhållanden, ganska väl
skulle kuuna kallas blått; jag å min sida stod på
mig och tog hela verlden till vittne att guldet dock
under alla möjliga förhållanden vore gult och icke
blått, men min motståndare slutade med att
högtidligt förklara det sådant var af mig en lumpen och
prosaisk guldsmeds-åsigt och att jag icke hade det
ringaste öga för metallers poetiska reflexer. Jag
bad om nåd, men — förgäfves!
Herr Atterbom har lemnat verlden en stor
poetisk komposition, kallad „Lycksalighetens Ö”.
Den innehåller på en gång alla den atterbomska sång»
möns fel, liksom alla dess förtjenster. Det hela
är ett skäligen lösligt sammansatt opus, som har
anspråk på mera djupsinnighet, än man deri finner.
Det är i grunden en allegori, men den har blifvit
alldeles för långtänjd; under tvenne digra volymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
