Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När man talar om Wallin, såsom litterär
storhet, tänker man egentligen endast på hans hymner
och hans andliga vältalighetsstycken, och detta med
rätta, ty det är dock der Wallin först är „han och
ingen annan.’’ Det är först då, han rätt kännes
igen, när han griper i strängarna med sitt dånande:
„Upp psaltare och harpa,
Da andens svärd, du kraftens ord,
Tve-eggade och skarpa!”
eller när han i sin oöfverträflliga parafras af Davids
104de psalm, — en parafras, som jag skulle vilja
kalla en melodram, i detta ords gamla musikaliska
betydelse, ty så tycker man sig alltigenom höra
orgelns ackompanjemang till, de vexlande, ytterst
målande rhytmerna i stycket, — när han här, säger
jag, ömsom besjunger hur på skaparens „varde!”
den stilla dalen sänkte sig
„–––i gräs och blommor klädd,
Der lunden kransar, lugn och sval,
Den friska källans brädd,
Der bäcken leker, klar och blå,
Omkring den gröna mark,
Och luftens härar liederslå
Uti en löfrik park;
Och under hjordars fröjdesprång
Och näktergalars ljud
All nejden stämmer upp sin sång
Och lofVar dig, o, Gud!”
ömsom beskrifver hur hafvet instämmer i den eviges
lof, det oändliga hafvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
