Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blanche är, har man sagt, inkarnationen af hela denna rörelsetid. Det var
nu, den från England härstammande, i sig sjelf så vackra, men från
militä-risk synpunkt opraktiska tanken på en frivillig folkbeväpning omplanterades
på svensk mark, ansades och bar frukt i en mängd öfver hela landet
utbredda skarpskytteföreningar, för hvilkas verksamhet regeringen sjelf
faststälde vissa hufvudgrunder (1861). Men inskränkte sig
skarpskytteföreningarna till att öfva sig i vapnens bruk och derigenom bereda sig till
fosterlandets försvar i farans stund, så gingo pressens män och en och annan af
svenska folkets lagstiftare ännu längre. Ledda af sin varma medkänsla för
de för sin frihet kämpande folken, yrkade de, att den svenska regeringen
skulle öppet framträda för att med
sin diplomati medverka till dessa folks
frigörelse. Så väcktes i mars 1863
tvenne motioner, den ena på
riddar-huset och den andra (af A. Y. Björck)
i borgarståndet, att ständerna måtte
hos k. maj:t anhålla om dess
regerings diplomatiska samverkan med
andra makter, som garanterat
wien-traktaten, till konungariket Polens
återupprättande. Regeringens
ställning blef svår nog, helst som den
nu åter uppdykande
slesvig-holstein-ska frågan manade henne till att
bevara det goda förhållandet till
Ryssland, hvilket åter den svenska
allmänheten genom polskvänliga
demonstrationer af alla slag, krigiska
tidningsartiklar, ja, till och med
genom penningsändningar till det
polska upprorets ledare, gjorde allt för
att rubba. Tack vare regeringens
klokhet, Manderströms taktfulla hållning och ständernas sunda omdöme blefvo
emellertid de båda motionerna förkastade.
Men vida närmare än Polen och Italien stod oss Danmark, hvilket nu befann
sig i den farligaste politiska kris. Det hade under de år, som förgått sedan
1852, ej lyckats den danska regeringen att på ett tillfredsställande sätt ordna
förhållandena mellan hertigdömena Slesvig och Holstein och konungariket.
Tyskarne blandade sig ideligen i Danmarks inre angelägenheter, och sjelfva
voro danskarne splittrade i partier. Omsider bestämde sig Frederik YII:s
regering för att öfvergifva den så kallade helstatspolitiken, det vill säga att
uppoffra förbindelsen med Holstein och Lauenburg och i stället närmare
förbinda det ursprungligen danska Slesvig med Danmark. Genom det så
kallade marepatentet (30 mars 1863) frånskilde hon de rent tyska länderna från
101. Kristofer Rutger Ludvig Manderströin
(1806 — 1873).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
