Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folket och svenskame, gaf han ökad näring åt norrmännens farhågor för
amalgamationsplanema. Personligen var Plåten till följd af en viss lynnets
sträfhet ej danad att vinna främlingar; han saknade helt och hållet Sandels*
förmåga att draga menniskor till sig, och den oböjliga envishet, som var
det utmärkande draget i hans karakter och tack vare hvilken han kunnat
genomdrifva Göta kanals anläggande, hindrade honom här att göra de
eftergifter, ställningens egendomliga beskaffenhet understundom kräfde. Och
då han, likvisst på tillstyrkan af norska myndigheter, den 17 maj 1829
medgaf användandet af militärmakt för att rödja Kristiania torg rent från
de bullrande folkskaror, som denna dag under rop och oordningar hopat sig
der och på angränsande gator, växte missnöjet med honom till den största
förbittring. I sjelfva verket medförde »torveslaget» — så kallades det i
sig sjelft obetydliga uppträdet denna dag — de vigtigaste politiska följder.
Striden om den 17 maj hade i norrmännens ögon fått en nationel
betydelse. »De sabelslag och kolfstötar, säger en norsk historieskrifvare, som
i den ljusa majnatten utdelades af soldaterne på Kristiania torg, kändes
af hvarje norrman som en förnärmelse mot hela folket, och den
förbittring, som deraf blef följden, icke allenast afskar för beständigt hvaije
utsigt till ett varaktigt närmande mellan de båda folken, så vida detta skulle
bero på medgifvande från norsk sida, utan framkallade också för en längre
tid en stark ovilja mot det land, i hvars intresse man trodde, att de högsta
myndigheterna hade handlat.» Platon dog innan årets slut, misskänd af
norrmännen, som ansågo honom som en personifikation af »det svenska
amalgamationspartiet», och deras ovilja mot honom lade sig ej förr än långt
efter hans död; men med hans bortgång voro också det svenska
riksståt-hållarskapets dagar i Norge räknade. Att så var, insåg Karl Johan, och när
detta embete följande gång tillsattes, blef det med norrmannen
Vedel-Jarls-berg (1836—1840).
Under 1830-talet antog stortingets opposition ett helt annat skaplynno.
Den missriktade norskhetsifvem, som genom myndigheternas olyckliga
försök att motsätta sig firandet af eidsvoldsdagen, erhållit så mycken näring,
visade sig allt kraftigare. På det literära området »bröt nu
dämrings-striden 1 lös, en strid, som närmast gälde Norges frigörelse från Danmarks
andliga öfverherskap, och på det politiska området framträdde en nydanad
bondeopposition med öppet syfte att undantränga embetsmännen och drifva
de demokratiska, rent norska elementen inom samhällsskicket till deras
yttersta spets. Tonen i stortingets förhandlingar blef nu en annan, ty den
förra hofsamheten i framställningssättet försvann, och i stället trädde en viss
råhet i uttrycken, hvilken hade sin motsvarighet i den samtida pressens
kränkande tillmälen mot alla i politiskt afseende olika tänkande. Ett
ideligt prutande på alla anslag, ständig kamp för skattenedsättning, öppet visad
1 Så kallad med anledning af J. S. C. Velhavens stridsdikt »Norges damring» (Norges
gryning).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
