Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17 Kapitlet. De sista striderna och freden i Fredrikshamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en chef är jag åtminstone ej mer». För att gifva Puke högre
grad än de tvenne generalerna innehade, befordrade konungen
honom samtidigt till öfveramiral.
Johan af Puke, född 1751 var vid denna tidpunkt redan 58
år gammal, men ägde fortfarande ungdomliga kropps- och
själskrafter; han var en duktig och framstående sjöofficer, som vid flera
tillfällen utmärkt sig i krig och förvärfvat sig skicklighet genom
många års seglingar på såväl utländska som svenska fartyg. I
1788—1790 års krig hade Puke tagit verksam del, särskildt under
sjöslaget vid Högland, träffningen vid Öland äfvensom vid reträtten
ur Viborgska viken. »Han var», skrifver en författare, »en
dugande man, en lugn, omtänksam och handlingskraftig befälhafvare
på sjön, men han förutsåg själf det betänkliga i att från sitt fartyg
leda två landtarméers rörelser.»
Efter långvariga tillrustningar blef expeditionen slutligen färdig
att afsegla från Gräddö invid Norrtelge, hvarest större delen af
manskapet gått ombord, och inträffade i Hernösand den 11:e och
12 augusti. För att närmare öflägga om fälttågsplanen
sammankallade Puke den 14:e ett krigsråd, till hvilket förutom Wrede
och Wachtmeister äfven v. Döbeln, Cedergren, Lagerbring m. fl.
voro in bjudna. Att meningarna blefvo delade kunde förutses, ty
hvar och en hade sin uppfattning om huru företaget lämpligast,
borde utföras. Särskildt svårt blef det att enas om orten för
landstigningen, men härvid blef Pukes åsikt slutligen den segrande.
Han höll nämligen före, att man, då truppernas proviantförråd
var beräknadt för endast 14 dagar och några långvariga
krigsrörelser därigenom blefve omöjliga, borde försöka utföra
landstigningen så nära fienden som möjligt och med största hastighet.
»Förlust af tid är för oss oersättlig», sade han, »och med detta
yttrande till valspråk väljer jag Ratan och går, vill Gud, dit!»
Därmed var landstigningsorten utsedd. Vidare blef det
öfverenskommet, att Wachtmeister genast vid framkomsten skulle skrida
till marsch mot Umeå, dit han från Ratan hade fem mil;
hvaremot Wrede under tiden finge god tid att anordna sitt anfall mot
 |
J. af Puke. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
