Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4 Kapitlet. Arméns återtåg från Tavastehus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträng — omkring 30° var det vanliga, ja, stundom föll
temperaturen ända till 40° — och manshöga snödrifvor hade hopats å
ömse sidor om de smala vägarna.
För att någorlunda skydda sina stelnade lemmar mot de isande
vindarna insvepte sig soldaterna i hvad de kunde komma öfver.
En af deltagarna har antecknat om ifrågavarande marsch: »Ofta
hindrade luften på ett plågsamt sätt andedräkten, blodet trängde
fram genom näsa och öron, och oupphörligt måste man med snö
ingnida de frostbitna lemmarna. Tog man med blotta handen i
gevärspipan, blef huden fastsittande därvid. Truppernas utseende
var också ganska egendomligt. Officerarna svepte in sig i
vargskinnspälsar; soldaterna buro dylika af fårskinn, och litet hvar
paltade på sig hvad han kunde öfverkomma, såsom
kvinnokjortlar, som buros om. hufvudet, o. s. v.»
Svåra voro de fysiska lidanden, hvilka dessa män utstodo.
Men svårast af allt var ändå den bitterhet, som tärde dem,
bitterheten öfver att likt redan besegrade endast nödgas fly. För
landet utgjorde ju denna armé hoppet och kraften, hvilken skulle
värna det mot fiendens våld; själf önskade krigaren ej annat än
att få slåss och bortdrifva inkräktarena, men i stället tvang man
honom att vända ryggen till och endast hals öfver hufvud rädda
sig. Med hvarje dag trängde den förföljande fienden längre in i
landet, och de män, som förhoppningsfullt dragit ut till striden,
sågo sina bygder och hem prisgifvas åt de fruktade
främlingarnas godtycke. Hustrur och barn, anförvanter och kära lämnades
utan skydd att bida ett hotande, okändt öde.
Följande korta utdrag ur ett bref, som Adlercreutz under
återtåget den 9 mars skref till sin hustru, är upplysande för
sinnesstämningen inom armén: »Således är allt vårt bemödande fåfängt,
och vårt öde bestämdt att gå till Österbotten. — Du kan aldrig
föreställa dig det elände jag sett, sedan vi skildes åt, och så
mycket ondt den fattige soldaten (lider) och allt det våld man måste
begå emot invånarna — jag har sett blesserade soldater, som i
brist på hästar måste lämnas på vägarna för att dö i största elände.
Hjärtat blöder vid åtanken häraf och jag tillsluter mina ögon för
allt, som redan skett och ännu förestår — men under allt detta
mår jag ännu ganska väl, och saknade jag ej dig och de ömt
älskade barnen, kunde jag ändå finna mig i mitt öde, men nu
finner jag det odrägligt — och — hårda plikter — men hvad är
man ej skyldig sitt fädernesland. Gud gifve, endast man kunde
något till dess bästa uträtta — då vore mödorna lätta — men då
man i stället att försvara bidrager endast att förstöra sitt land, då
är det tungt — ja rysligt.» — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
