Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Och slutet blir att han — som väl skall betyda grefve
Ludvig, kan jag tro — vill ha henne till sin gemål.“
“O, huru kan någon tänka... En så fattig varelse!“
“Underligare får man väl se. Jag vet jag att han
gått här nära huset många otaliga gånger, innan han reste
ut. Han syntes grufligt tveksam och var en gång ända vid
förstugan, men vände om så klokt igen.“
“Och det har hon vetat, gamla kära gumma, vetat om
hans resa och ingenting sagt!“
“Jag var nog klokare än så. Jag hade ju lofvat att
vaka öfver min skatt, men nu får jag lemna den i bättre
händer.“
Så fick hon äfven.
Sedan grefvinnan blifvit hemsökt af denna långvariga
tvinsjuka, under hvilken hon hvarken kunde lefva eller dö,
kände hon sin förra ömkliga svartsjuka bortfalla. Efter
ett förtroligt samtal med sin son, om hvars förbättring
hon var moderligt angelägen, och efter ett annat med grefven,
tog hon emot Cathrine Louise som en dotter. Och en
vacker dag sade hon småleende till sin man: “Nu talar ju
Ludvig sjelf om en resa till Italien.“
“Ja“, svarade denne efter en, med den rodnande
Cathrine Louise utbytt varm blick. “Ja, och som mamma
förutspådde, i sällskap med — unga grefvinnan“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
