Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre aftnar i Gatsoparens familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då är det hon som får svara på alla uppmanande bud
från de herrar husegare, hvilka anförtrott sina gator i en
så “vårdslös och oefterrättlig“ gatsopares vård. Kommer
det nu härtill ett störtregn eller ett snöfall, så trösta oss
för den arma qvinnan, som, oupphörligt får springa från
göromålen för att öppna dörren och oupphörligt stå och
niga och ödmjukast be om ursärkt för det att hennes man
ligger till sängs. Men ingen skall bli lidande, blott män
vill ha en smula tålamod, ty man har redan vidtalat en
säker person, som lofvat komma — ja, kanske är han
redan på ort och ställe före budet...
Det är under en sådan mellantid i afseende på
qvastens regering öfver gator och rännstenar som vi inträda i
gubben Erikssons hem.
Den hedersmannen har grånat under utöfningen af
sina trogna samhällspligter, trots det att han i 30 år hört
att han var den supigaste och tråkigaste af alla verldens
gatsopare. Men han hade ett så lugnt blod, att han icke
mer vårdade sig om att man förnärmade hans heder än
om man råkat trampa på qvasten. Dessutom var gubben
tystlåten till den grad, att han förr skulle gjort hvad som
helst än bortslösat ett ord i onödan.
I ett afseende var han dock mycket noga: det var i
frågan om en ordentlig liqvid. Den husegare, som vid
månadens slut förklarade att “Eriksson kunde komma igen
vid tillfälle“, blef aldrig besvärad af påminnelser, men
smutshögarne på gatan förde tillräckligt gubbens talan, och då
man kände hans princip att aldrig sopa på mer än en
månads kredit; så kom snart betalningen.
Gatsoparens hem, beläget ett stycke bakom Johannis
kyrka, var i sitt slag ett prydligt hem, der ännu aldrig en
“logerare“ satt sin fot, ty gumman Eriksson var en
makalöst skicklig qvinna både för sin man och sitt hus. Också
fans en giftasvuxen dotter, trolofvad med en talangfull
plankstrykare, hvilken till fästmöns och det
närstundande lysningskalasets ära målat både väggar, tak och möbler, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
