Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Vildmarkens djur såsom läkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
För flera år sedan berättade bekanta till mig i Hamburg
om de underbara kurer, som ordinerades av en viss herde
på Liäneburg-heden. Den som inte hade respengar behövde
bara skicka in en liten tofs av sitt nackhår till underdok-
torn. Med ledning härav kunde sedan den vise mannen kon-
statera förekomsten av vilken sjukdom som helst och skic-
kade genast ett lämpligt botemedel.
Jag ägde på den tiden en chokladfärgad pudel. Under
pudelns svans var håret ljust. Jag klippte av en tofs av
det, skickade in det till naturdoktorn, skrev, att det här-
stammade från mitt huvud, samt bad om diagnos och me-
dicin. Två veckor därefter erhöll jag det beskedet, att jag
hade njurlidande, gallsten och polyper i näsan.
Rent av groteskt föreföll det mig, när han uppmanade
mig att med hänsyn till min höga ålder inte längre
vara så nitisk och inte heller använda så mycket alkohol.
Jag var då 29 år gammal, i det allra närmaste nykterist,
hade varken gallsten eller polyper och mådde förträffligt.
När skall mänskligheten äntligen ta sitt förnuft till fånga
och gå till en riktig läkare i stället för en kvacksalvare,
även om det inom läkekonsten ännu finnes mycket som ver-
kar avskräckande. -
Det är inte min avsikt att tala om läkekonsten och an-
vändandet av dess medel på människan utan hur de natur-
liga läkemedlen uppfunnos och hur världen i detta avse-
ende står i stor tacksamhetsskuld till djuren eller, såsom
de felaktigt och med orätt även kallas, ”de oskäliga” djuren.
Den som under några tiotal år studerat djuren i frihet
i deras eget element, och som i likhet med mig gjort detta
med kärlek till dem, den människan har även varit i till-
fälle att lära oändligt mycket av djuren.
Vildmarkens djur tillfogar sig aldrig självt någon skada,
när det lever i frihet, äter intet som det ej tål vid och för-
äter sig aldrig. Det enda undantaget härutinnan utgör hye-
nan. Detta kan däremot ej sägas om djuren i fångenskap
för att nu ej tala om människan.
Icke sällan har jag sett hur hyenor glupskt slukat sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
