Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Fångst av tjockhudingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag kunde komma över. Högt ovanför stranden växte vid
en inbuktning en del buskar, som dolde fällorna.
Först långt fram på förmiddagen visade sig elefanterna.
De stego emellertid i vattnet alltför långt nedåt floden, och
att då slå larm hade varit fullkomligt ändamålslöst, emedan
jag i så fall för alltid skulle ha drivit bort djuren.
Det var mig alldeles oförklarligt, varför de törstiga
elefanterna hade valt en så olämplig plats vid flodstranden.
Sluttningen var nämligen brant och full med hinder.
Jag svor ve och förbannelse; hade återigen allt arbete och
alla ansträngningar varit förgäves?
Nu gällde det att vänta och se, om elefanterna skulle
stanna ännu en dag. Om de åter fortsatte sin vandring,
sedan de slutat att dricka, skulle det vara meningslöst att
stanna kvar; men gingo de bort till skogsbrynet för att lägga
sig och dåsa, kunde man med säkerhet anta, att de
morgonen därpå åter skulle uppsöka vattenstället.
Till min glädje såg jag, att de stora damerna inte
vidtogo några åtgärder för en fortsatt vandring.
I hast lät jag därför gräva upp och väl betäcka fyra
gropar i närheten av den plats, där de nyss hade druckit,
samt förfor på samma sätt på ytterligare ett ställe, vilket
de av larmet skrämda djuren enligt min åsikt måste passera.
I morgongryningen traskade elefanterna inte tillbaka
till samma ställe, där de hade druckit 24 timmar tidigare,
utan uppsökte nu den plats, där de första fallgroparna hade
anlagts.
Som tur var hade jag placerat mitt folk på båda ställena.
Jag lät djuren först stilla sin törst och avfyrade sedan
mitt gevär, varvid de svarta skrikhalsarna upphävde ett
genomträngande tjut och började hamra på grytor och slå
plåtlock mot varandra, så att tjockhudingarna flydde åt alla
håll och kanter, de flesta av dem med höjd snabel.
En stark hona störtade ned i en av groparna. Gråtande
sprang hennes barn omkring fällan.
Man måste ha sett en sådan panik med egna ögon för
att till fullo fatta dess förlopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
