Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Trädleoparden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kunde strax konstatera, att det var ett stort kattdjur,
som låg på grenen. Det stod genast klart för mig, att jag
hade ett exemplar av den hemlighetsfulla trädleoparden
framför mig.
I en vid båge gick jag utmed bukten utan att lämna
djuret ur sikte. Snart stod jag dold bakom några buskar på ett
avstånd av endast femton meter från djuret. Lugnt och stilla
låg det där och rörde endast helt obetydligt på svansen.
Det väntade bara på att en av de stora fåglarna där nere
skulle komma närmare.
Dess överkropp och huvud äro gråbruna med ett gulaktigt
inslag; även svansen och benens yttersidor ha samma färg.
Nacken och främre rygglinjen ha en mörkare fäll. Buken
och benens innersida ha en ljusare färg, som går i gråvitt
och så småningom övergår till ljust brandgult.
Benen äro korta och den tjocka, täthåriga, fläckiga
svansen relativt lång.
På sidorna äro fläckarna större än på benen och ha
sällsamt oregelbundna former.
Huvudet är ädelt format och ögonen mycket stora. I
blicken ligger ingenting som tyder på vildhet.
Att trädleoparden icke är någon svår rövare kunde jag
konstatera redan vid första sammanträffandet. Det
beskedliga djuret väntade tåligt, tills de stora fåglarna kommo
under trädet, och utan att sätta grenen i rörelse, kastade
det sig sedan med ett språng över en stor höna och
försvann ögonblickligen med den in bland snåren. Lyckligtvis
varken såg eller vädrade det mig, fastän det passerade mig
på några stegs avstånd. Liggande på marken höll det fast
fågeln, slet upp halsen på den, sög ut blodet och åt först
därefter upp den.
Fjädrarna spottade det klokt nog ut. Märkvärdigt nog låg
djuret med frambenen och främre delen av kroppen på
marken, medan det — såsom hundar ofta bruka göra — stod
på bakbenen. Även det belåtna spinnandet, som rovdjuren
bruka låta höra vid en dylik sysselsättning, saknade jag.
Jag skall aldrig glömma djurets blick, när jag, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
