Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poincaré, Raymond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raymond Poincaré.
Det är nu omkring fyrtio år, som fransk politik varit nära
förbunden med namnet Raymond Poincaré. Redan i slutet
av 1890-talet tog ban första gången plats i
deputeradekammaren, överflyttade 1903 till senaten och har alltsedan
jämte Clemenceau och Briand tillhört de mest aktiva
parlamentariska krafterna.
Han föddes år 1860 och öppnade efter glänsande examina
advokatpraktik i Paris vid tjugo års ålder samt förstod
inom kort att här förvärva sig en synnerligen framskjuten
ställning. Snart nog fångade dock, som nämnt, politiken
hans intresse, och Lans stora kunnighet, glänsande
vältalighet och ledarförmåga fäste strax den allmänna
uppmärksamheten vid den nya kraften. Han sällade sig till det
opportunistiska lägret och hans prövade arbetsförmåga togs
nästan genast i anspråk vid en mängd krävande värv inom
de mera betydelsefulla utskotten. Under tiden omkring
sekelskiftet var han medlem av ett flertal skilda ministärer
och gjorde sig härvid känd som en både självständig och
fast förmåga.
Vid ministerkrisen år 1912 var det också en självfallen
sak, att han skulle träda i spetsen för den nya regeringen,
och i sin egenskap av utrikesminister lyckades han väl lotsa
Frankrike genom de svårigheter, som uppkommit både
genom Marockokrisen, Italiens krig med Tripolis samt
Bal-kankonflikten. Det väckte ej heller någon förvåning att
han vid 1913 års presidentval blev den segrande.
Halvtannat år hade Poincaré innehaft
presidentvärdighet, när världskriget utbröt. En tung börda kom nu att
vila på hans axlar, icke minst på grund av hans medfödda
självständighet, vilken bland annat kom honom att i högre
grad än någon av sina föregångare direkt ingripa i det
politiska livet, särskilt när det gällde förhållandena till
främmande makter. Det lyckades honom dock att under
pressen utifrån skapa en enig nationell samling i Frankrike
och alla partistrider avblåstes. Under de närmaste åren
blev han även den sammanhållande kraften trots växlingen
mellan ministärerna ända fram till år 1917, då Clemenceau
blev stats- och krigsminister och energiskt avböjde varje
ingripande från presidentens sida i regeringsangelägenhe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
