Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - London, Jack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 118 —
natt utan tillfälle att njuta något av allt det, han älskade
— och man förstår, att detta liv måste ha lämnat djupa
spår efter sig, spår, som sedan skulle leda honom in på den
reellt tänkande reformatorns målmedvetna väg, bort från
oändlighetskänslans i och för sig tomma drömmar. Och
man förstår också, att han nu, vid sexton års ålder, i stället
för att laglydigt fortsätta med att förstöra kropp och själ
för underbetalning, handlade, som han gjorde. Det var inte
av omogen, tanklös, vag romantik. Tvärtom. Det var
logisk, om icke oromantisk så dock reellt romantisk,
självmedveten brådmogenhet.
Därute på San Franciscobukten såg han ostronpiraternas
segel. Han övervägde och valde. Och bröt sig loss ur det
gamla på samma sätt, som han alltid bröt sig loss ur det
gamla — utan att någonsin vilja se tillbaka på vad han
kallade "de dödas värld". "Glöm gårdagens misstag,
betrakta dem endast som en varning för att begå samma
misstag omigen."
Av en beryktad ostronpirat, "Franske Frank", köpte han
en enmastare, Razzle Dazzle, för trehundra dollars, som han
lånat av sin gamla amma, fullblodsnegressen, anställde en
karl som besättning, tog med sig en jämnårig flicka,
"Ostronpiraternas drottning", som ett slags älskarinna,
levde ett år under vildaste risker och faror och strider —
ett år, som inbragte honom hedersnamnet "Ostronpiraternas
prins" och massor av pengar och massor av erfarenhet
och livsögonblick.
Han var onekligen född härskare. Omgivningen, dessa
havets lösdrivare och ’trotsare böjde sig för honom, om
också stundom motvilligt och med dold fiendskap.
Naturligtvis berodde det först och främst på hans
utomordentliga vitalitet, detta övermått av livskraft och livsbegär, som
överflyglade till och med de värsta kraftkarlarnas. Men
dessutom ägde han, vad omgivningen saknade — förmåga
att höja sig över nuet, som han levde i med alla sinnen
och förmögenheter, och höja sig så pass högt, att han
nyktert och dock rastlöst kunde se framemot och arbeta för
något, de andra aldrrg sågo — framtiden. Han kunde
också mycket väl assimilera omgivningen, men omgivningen
aldrig honom — hur djupt han än sjönk. Ty han sjönk
verkligen djupt. En tid. Den tid, då han i själva verket
var utledsen på det liv, han förde, och hade dragit ut, vad
han kunde, ur såväl ostronpiraternas och fiskepatrullens
äventyr som dagdrivarnas njutnings- och nöjesliv i alla
upptänkliga krogar och tillhåll. Han som i grund och botten
avskydde sprit, alltsedan han fick sitt första rus — av öl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
