Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’234
Elisabet var alltför förlägen för att kunna säga ett
ord. Efter ett kort uppehåll tillade hennes
följeslagare: — Ni är alltför ädel för att skämta med
mig. Om era känslor ännu äro desamma, som de
voro i april, säg mig det genast. Min böjelse och
mina önskningar äro oförändrade, men ett ord från
er skall för alltid bringa mig till tystnad i denna
sak.
Elisabet, som insåg det mer än vanligt genanta
och pinsamma i hans situation, tvang sig nu att
tala, och fastän hon endast med svårighet kunde
uttrycka sig lät hon honom genast förstå, att hennes
känslor undergått en så väsentlig förändring sedan
den tid, varpå han hänsyftade, att hon nu med glädje
och tacksamhet lyssnade till hans försäkringar. Den
glädje, som detta svar framkallade hos honom, var
sådan, att han troligen aldrig förr känt någon
liknande, och han gav däråt så varma och innerliga
uttryck, som en våldsamt förälskad man kan antagas
göra. Om Elisabet hade kunnat möta hans blick,
hade hon kunnat se, huru väl det uttryck av hjärtlig
förnöjelse, som spred sig över hans ansikte, klädde
honom, men fastän hon icke kunde se upp, kunde
hon lyssna, och han talade till henne om känslor,
som, då de visade, hur kär hon var honom, gjorde
hans hängivenhet för varje ögonblick mera dyrbar
för henne.
De gingo vidare utan att veta åt vilket håll. De
hade för mycket att tänka på, att känna och säga
varandra för att kunna ägna sin uppmärksamhet åt
något annat. Hon fick snart veta, att de för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
