Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne ännu mera, genom att rifva i hennes klädning,
vrida hennes krage bakfram, och draga ned hennes
hatt öfver ögonen, under det hon litet emellan ropade:
"Låt mig vara i fred, Johnnie," och "jag skall
tala om det för miss Fosbrook."
Men Christabel hvarken såg eller hörde detta.
Hon gick framåt, med en gosse på hvar sida, och
Susanna, som gick baklänges, framför sig. De
berättade alla på en gång historien om en gök — eller
såsom Purday kallade den en kuku, — hvilken de
hade funnit i en stenhög, der en vippstjert hade sitt
bo, och huru han suttit der och oupphörligt gapat
med sin stora näbb, och huru hans fosterföräldrar hade
arbetat sig förderfvade, för att skaffa honom
tillräckligt med löfmaskar. Sista gången, de sett honom, var
han fullfjädrad, och de försökte narra honom ut ur
boet, genom att hålla gröna larfver på något afstånd
derifrån. Detta var på aftonen; morgonen derpå var
han borta, han hade troligen liugit sin kos vid
soluppgången.
Miss Fosbrook lyssnade med stor uppmärksamhet.
Hon hade läst naturalhistoria och sett uppstoppade
fåglar på museet och lefvande i zoologiska
trädgårdarne, när hennes far någon gång gifvit sig tid att
följa henne dit, och hennes intresse för alla dessa
föremål förtjuste gossarne.
Det var en vacker sommarafton. Solen gick
långsamt ned i vester, långa skuggor föllo och spridde
sin svalka öfver hela gräsplanen, och vinden susade
sakta i grässtråna och smörblommorna, hvilka stolt
uppreste sina små gula hufvuden. Päronträden liknade
hvita blomsterguirlander, äppelträden voro öfversållade
med hvita blommor och rosenfärgade knoppar; rosorna,
som klängde uppför muren, höllo just på att spricka
ut, och öfver alltsamman hvälfde sig himmelen klar
och blå.
Elisabeth skulle säkerligen hafva funnit detta
vackert; hvarför stannade hon då inne, likgiltig för
allt, endast kältande på Johnnie och Annie, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
