Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Kap. III. Planetsystemet.
- Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
39
e) 12 teleskopiska, d. v. s. för blotta ögat osynliga,
kometer, som cirkulera kring solen.
f) Samt slutligen såsom tillfälligt associerade större eller
mindre kometer, hvilkas antal naturligen får betraktas
såsom fullkomligt obestämdt.
Och härefter öfvergå vi till att närmare redogöra for
hvad man lärt känna rörande de skilda medlemmarne af vårt
solsystem.
1. Solen ^. Solen befinner sig på ett afstånd från
oss af i medeltal 149 millioner kilometer. Ljuset, som har
en hastighet af 300,000 km. i sekunden, behöfver för att
tillryggalägga denna väg 496 sekunder.
Från jorden synes solen under en vinkel af en half grad.
Dess verkliga radie uppgår till 696,000 km. eller 109
jordradier. Man kan göra sig en föreställning om solens
oerhörda storlek, om vi erinra oss, att månen befinner sig på
ett afstånd från oss af 60 jordradier. Således skulle solen
förlagd till jordens medelpunkt sträcka sig ej blott ut till
månbanan, utan ytterligare 49 jordradier utom densamma.
Dess massa är 324,000 gånger större än jordens och mer
än 700 gånger större än alla planeternas tillsammantagna.
Dess täthet är endast 1/4 af jordens eller något större än
vattnets.
Solens utseende. For blotta ögat, eller genom ett färgadt
eller sotadt glas har solen utseende af en jemn, lysande yta,
på hvilken man med någon uppmärksamhet kan iakttaga ett
gradvis aftagande i ljusstyrka från midten mot kanterna.
Betraktad genom en tub företer solytan emellertid en rik
omvexling af märkliga formationer. De vigtigaste bland dessa
äro de s. k. solfläckarne, facklorna och granulationerna.
Solfläckarne. Dessa sågos första gången af Fabricius
och Galilei 1611. Deras diameter är i allmänhet några tusen
kilometer, men kan stundom uppgå till 100,000-tals km. Om
vi betänka att jordens diameter är endast något öfver 6,000
km., kunna vi göra oss en föreställning om deras kolossala
utsträckning. Deras form vexlar betydligt; vid svagare
förstoring synas de i allmänhet nära runda. Hos alla större
fläckar varseblir man tvenne skilda delar: en inre mörkare,
som kallas kärnskuggan, en på Öfvergången mellan denna
och solytan, mindre mörk, som man derföre kallat halfskuggan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
