Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spelåren 1893-1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Inte med samma, kära bror.. . Det går inte för sej. Jag
har det nämligen för tillfället här, svarade klassikernas
själsfrände och pekade på sin högt bågnande panna. Men om åtta
dar eller så går det an att titta på väven!
Wigforss gick alltid med en hel del litterärt gods i huvudet:
dikter och pjäser, kåserier och politiska artiklar, och vid lägligt
tillfälle överförde han något av det på så sätt magasinerade till
sin flinkt löpande penna och fäste det på papperet. Flitigare än
vanligt raspade den nu några lediga kvällar, och — mycket
riktigt — efter åtta dagar låg ett lustspel i tre akter, kallat
Järnsängen, fixt och färdigt till benäget påseende.
Deurell överväldigades just inte vid läsningen vare sig av
pjäsens uppslag, byggnad, intrig eller något mystiska titel.
Spelbarheten hos opuset kunde ifrågasättas, men det fanns i alla
fall i detsamma vissa situationer, repliker och typer, som
måhända skulle göra sig från scenen, varför han diskret hemställde
hos författaren om en omarbetning.
Efter någon tid kom den verkställda omarbetningen Deurell
tillhanda. Retuscheringen hade varit grundlig nog: pjäsen hade
bytt om namn bland annat och hette nu Trollsländan. Men
Deurell fann den fortfarande ingalunda profetera om någon
livligare succés. Efter att ha undergått ännu en omarbetning blev
den till sist oanvänd lagrad på direktörens skrivbord i Stockholm.
Inföll så nyåret 1903. Repertoarnöden var alltjämt, och
kanske än mer, skriande. Deurellska sällskapet hade med växlande
resultat frestat en nödbedd publik med Det heliga arvet och
Historiska slottet, och direktören, som på någon dag kvistat upp
till huvudstaden, var oförtrutet på jakt efter någon nyhet, som
kunde ge företaget ryggrad på vårkanten, alltid riskabel och
o-viss. Något ord om de bekymmer, som sålunda gnagde, lät han
därvid undfalla sig till en kvinnlig anhörig — och fick i en
handvändning tröst:
— Men du har ju en utmärkt pjäs liggande på ditt skrivbord?
Jag har läst den •— den kommer alldeles säkert att gå!
— Vad heter den?
—1 Trollsländan !
— Tack så mycket! Den tror jag inte alls på!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
