Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterord av Jan Myrdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERORD
av Jan Myrdal
Det etablerade samhället har alltid haft god hand med lik. De
blir också så böjliga när den första stelheten gett sig. De stora
döda kan knådas att fylla varje lämplig form. Strindberg utgör
inget undantag. Han är så officiell som något lik kan bli.
Skräcken för gengångare är stark. Numera skär man
visserligen inte av hälsenorna eller kör en stav genom hjärtat på de
döda. Men våra begravningsritualer har många märkliga inslag.
Med jämna mellanrum står vi upp i bänkarna när det lyses frid
över de dödas minne. Tvetydigheten är oss alla uppenbar. Men
vi talar inte om den.
Redan Strindbergs begravning blev tvetydig som Hedén så
oskuldsfullt skriver:
”Strindberg hade förordnat att intet fick sjungas eller spelas
vid jordfästningen. Man sjöng alltså (märk detta fina ”alltså”
J. M.) blott unisont några psalmer vilka man visste att diktaren
älskat: dels 471, 5—6 (Ty detta liv är idel död och ’0 usla liv,
o bräcklighet’) .. .vidare 476 (’I världen är jag blott en gäst’)
samt 467, 12 (av Lucidor: ’Döden gör mig icke häpen’) ...”
(Erik Hedén Strindberg, 1921)
Det spexartade är den självklarhet varmed man ”alltså” kan
bevisa att liket förlorat sin talan.
Jag var barn när jag första gången läste detta. Det upprörde
mig. Sedan dess har jag vant mig. Har läst minnestal och hört
att titanen ... och att gudatrotsaren ... och att språket...
När akten är över är tid för forskarna. De lägger undan de
halvfärdiga korsorden, de stoppar undan patienslekarna och de
bereder sig på att skriva upp sig till professurer på likets själsliv.
Vad Strindbergs själsliv angår har jag aldrig läst någon som
beskrivit det bättre än Strindberg själv. Dock, forskarnas uppgift
i den rituella fridlysningen är ju inte att kunna skriva, den är
att förklara liket galet på ett tråkigt — men förtjänstfullt och
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
