Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historieskrivningens omöjlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I stället för att börja med Ynglingaätten, börjar nu svenska
historien med flintsakerna, vilka likna trilobiter eller stink-kalk
eller sandslipade dioriter, eller lercylindrar från Babylon. Nu
skulle järnskrotet efterträda, men nej, bronsen går före, och tenn
finns verkligen i Utö gruvor, men mikroskopiskt. Men brons eller
mässing är svårare att åstadkomma än järn, ty de förra fordra
flussmedel och kolpulver att icke förbrännas, under det
myrmalmen flussar sig själv och kan smältas i en grop. Men det må vara!
Ynglingaätten ströks, och kanske förhastat, ty många ynglingars
namn förekomma i utländska källor. Dock, att ersätta urhistorien
eller sagan om folksjälen med bric å brac och lumpor, det är
dekadens. Svenska fornhistorien har 5 hörnstenar, som
naturligtvis äro bortkastade och bespottade. Dessa äro: Sven Nilsson:
Skandinaviska Nordens Urinnevånare; Hyltén-Cavallius:
Wä-rend och Wirdame; Axel Emanuel Holmberg: Nordbon under
Hednatiden; Arvid August Afzelius: Sagohäfder plus Folkvisorna;
Dybeck: Runa.
Från äldre tider har man Olaus Magni, Buraeus, Rudbeck,
Stiernhielm, Sjöborg och Liljegren.
Den som vill känna vårt lands fornhistoria kan börja med
Eddorna och Snorre, samt Isländska Sagorna: men han bör icke
läsa ”Hjalmar Linnströms” Bolagshistoria, som börjar med
antikviteter, fortsätter med docentkrior, kannstöperier, äreminnen och
dödsrunor.
Emellertid för att belysa huru litet man vet om svenska historien,
så här några exempel.
Man vet icke varifrån Folkungaätten kommit. Om från
England, Brabant eller hemlandet, vet man icke.
Magnus Eriksson, som vi fingo lära oss kalla Smek, nämnes
numera Magnus den Gode, såsom han på sin tid redan kallades
i Norge. Den rysliga Brigitta och tidens krönikeskrivare hade
förstört hans historia, men eftervärlden har upprättat hans minne.
I Hildebrands Sveriges Historia är Magnus Eriksson friad från 9
av de värsta beskyllningarna. Karl Knutsson däremot, som blivit
föremål för panegyrik i Karlskrönikan, har nu avslöjats som en
stackare. Kalmarunionen som vi lärde årtalet på, 1389, har aldrig
existerat, och drottning Margareta behöver således icke firas som
unionstankens upphovskvinna.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
