Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta våra storskogar, kanske med flyttfåglar, med rymlingar och
strykare, efter vilka ännu ses spår i en slocknad lägereld och
avlagda passerade klädesplagg.
Först blir ögat förvillat av ett snår, som liknar en vild olivlund
i miniatyr. Samma nyckfullhet i de vridna stammarna och de åt
alla håll spretande grenarna, samma lancettlika form och
silvergrå färg på löven. Men vid närmare påseende röja de otaliga
gulröda bären att det är Haftornsbusken eller Finnbäret, hemma
från Nordasien, men även vild och odlad i mellersta Europa.
Om den kommit hitut i havet över Finland är svårt att avgöra,
men är sannolikare, på grund av dess namn mest, än att den
kommit från södra Sverige, där den nästan aldrig är vild.
Bakom detta snår trängas rönnar, frangula, vildrosor, måbär, vinbär,
tibast, allt sammangyttrat till den täckaste oreda. Och på de
njugga gräsmattorna möta lundarnas konvaljer och trollbär,
havsstrandens sälting och Valeriana, ängens skallergräs, rödklint,
gökblomster, landsvägens tistlar, hagens blåklocka och guldris,
sjöängens slåtterblomma, gårdstomtens och människoboningens
följeslagare brännässlan. Träder man in i skogen som skyddar
denna lilla botaniska trädgård, vilken på några kvadratmeter
insamlat ett levande skolherbarium, befinner man sig efter några
famnars promenad i en nermosad, hög granskog, som är svartare
invärtes än vi äro vana att se den; stammar och barr äro mörka
som det södra Europas blågran; ruttnande brötlingar och
bläck-svampar tala om höst och ljusbrist, men vår botaniker talar om
orchidéer av sydlig härkomst och fägring som i vårtid och soltid
lära lysa upp denna stenkolsflora.
Här var således ännu icke Norrland på långa håll, och om
havets närhet skulle räknas som huvudmotivet till denna
oregelbundenhet, skola vi nu draga oss uppåt landet, men västerut till
Dalarne, som man på goda grunder skulle vilja räkna till
Norrland.
Ingenting positivt nytt erbjuder landskapet till Sandviken, man
endast saknar ett och annat i den fattiga bygden. Men vid
Storsjön, Gästriklands nämligen, har ögat svårt att skiljas vid
björkarna, som visserligen äro våra men ändock icke desamma.
Mycket resligare och med större kraft i grenarna, som peka rätt upp
i luften och sluta det fina, yppiga kvistverket i vackert
nedfallande kaskader, hava de stammarna släta som master och klädda
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
