Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andarna hade vaknat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nad” blev föremål för föredrag i den lilla lyceistföreningen
”Fratres Amicitioe Verce”. Lektionerna i teologi antogo i sjunde
klassen formen av disputationer, vid vilka pastorn alltid med ett
skeptiskt leende gav opponenterna rätt. Så kunde man få höra
lektioner som dessa:
Pastorn: Hur många personer ha vi sålunda i Gudomen?
Lärjungen: En!
Pastorn: Ja, men hur många ha vi enligt Norbeck?
Lärjungen: Enligt Norbeck tre, men rektor B. har i filosofien
sagt att treenighet är en contradictio in adjecto.
Pastorn (leende): Har han sagt det verkligen?
Pastorn var ateist och naturvetenskapsman efter vad vi vid
senare sammanträffade med honom ute i livet erforo. En annan
gång, då han tyckte vi gått för långt, frågade han vad vi
egentligen bekände för lära. Någon uppgåvo sig vara socinianer, andra
ateister, andra åter rätt och slätt fritänkare.
Följderna av denna religionsfrihet började visa sig. Vi voro
naturligtvis alla konfirmerade (utom judarne), ty dessförinnan fick
man ej bära hatt och pincené. Vi kände oss sålunda såsom karlar,
män för sig, och vi började vilja bli ärliga. En stor strejk för
uteblivandet ur morgonbönen anordnades. Ute i förstugan på
vedlåren sutto en del och avvaktade bönens slut, andra läste över sina
läxor inne i klassrummet. När nu rektorn såg det tomrum, som
uppstod i bönesalen vid sjunde klassens uteblivande, anställde han
razzier, dels i förstugan, dels i klassrummet. Vi vädjade till vår
irrlärighet. Han varnade oss inför hela skolan och befallde oss
komma i bön. Vi trotsade och anhöllo om samvetsfrihet. Då höll
han i klassen ett enskilt vänligt samtal med oss och bad, att vi
”av vänskap för honom skulle göra honom den tjänsten endast
närvara vid bön, så att vi icke måtte giva ett dåligt föredöme
för de yngre”. Vi svarade vänligt att det vore ett dåligt föredöme
att hyckla, och vi erinrade honom om, att han lärde ett under
filosofiska lektionen och ett annat under morgonbönen. Han blev
svarslös, och vi rördes över hans olycka, ty hans existens berodde
på läroverkets anseende, ty det var ett privatläroverk. Vi gingo i
bönen, men vi knäppte ej ihop händerna, stego ej upp, deltogo ej
i psalmsången, ty vi ville ej hyckla! Under hans bibelförklaring,
som på grund av det samtidigt uppstigande läseriet nu infördes,
angrep han en morgon särskilt mig, steg ned från katedern och
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
