Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fullblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och under jorden utstöter en svag röst sitt ångestskri:
— Du adelsman där uppe, jag får arbeta här nere utan att
skåda solen, och du äter upp mina safter och du skördar äran.
Släpp mig bara lös, så får du se, vem som blir segrare!
Men trädgårdsmästaren är jämt till hands med sin kniv. Så
snart han får syn på ett ”oäkta” skott, skär han av det. Och de
”äkta” skotten växa och breda ut sina blommande grenar i
solskenet; och fruntimren trippa i rad på trädgårdsgången och
upphäva små rop av beundran över rosorna.
Det är i juli månad. Trädgårdsmästaren syns inte till. Man
hör inte mer sanden knarra under hans träskor. Följande dag
inställer han sig ej och ej heller hans kniv. Fönsterluckorna
på hans boställe förbli stängda, och en lukt av dekokter
sprider sig för var gång som dörren öppnas för läkaren.
Trädgårdsmästaren ligger sjuk.
— Nu ha vi jämnt spel, ropa de underkuvade
vildstammar-ne. — Nu är timmen inne för jämlikhetsstriden, utan kniv.
— Hämndens timme, svara adelsmännen.
— Eller upprättelsens, om ni så vill.
Och vildstammarne till att skjuta upp. De arbeta natt och dag.
De sticka upp, de krypa, de stiga i höjden, de stiga, tills de taga
bort ljuset för de ”äkta” och förtära själva vad deras trägna
arbete inbringar dem, och adelsmännen, som bli satta på svältkost,
börja att göra resan utföre.
— Ned med blodsugarne, ned med deras knivadöme!
Och blodsugarne gå under av brist på näring, då de icke förmå
att själva nära sig.
Och deras blad torka bort, förkvävda av de livskraftiga
arbetar-ne, deras knoppar vissna, och deras kvistar höljas med larver,
som äta dem liksom lössen gjorde med barnamördaren och
tyrannen Herodes.
Nyponbuskarne njuta av livsglädjen och hölja sig med
blommor, enkla, men kraftiga, utrustade med allt som de andra
saknade. De fira bröllop i solsken och månljus, de taga emot besök
av fjärilar och guldbaggar, och deras små underliv börja svälla
ut, då en vacker dag — fönsterluckorna på bostället åter öppnas,
dekoktlukten upphör och sanden ånyo börjar gnissla under
trädgårdsmästarns träskor, som kommer dit med sin kniv som alltid.
— Ha, sådana förrädare, utropade han — de ha tagit hämnd,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
