Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra entreprenörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändan på sitt vanliga rättframma sätt, vilket tillvann honom alla
studenternas hjärtan. Kungen blev också genast vald till
hedersledamot av Estetiska föreningen och bordet införlivades med
konstmuseum i Lund.
Nu gällde det att få något ut av allt detta, och det fick
Ballhorn genom att göra utdrag ur Estetiska föreningens matrikel där
kungens namn stod, och med det namnet kunde man köra långt.
Sedan fanns ett brev ibland Carl XII:s utgivna brev, där Carl
anhåller att ögonblickligen få ritningar till en kasern. Aha! Han
förstod arkitektur! Avhandlingen, som beledsagades av ett
faksi-mile av stövlame, ådagalade fullständigt att Carl XII icke,
”såsom man hittills inbillat sig”, var uteslutande officer, utan att han
var en mycket framstående estetiker, och särskilt intresserade sig
för arkitekturen, brukade (!) bevista föreläsningarne i Lund och
var en tecknare av första rangen som med något mera utbildning
kunnat få en hög plats i vår ”tyvärr oskrivna” konsthistoria. Efter
denna framgång var det som Ballhorn utvecklade sin
benmjölnar-verksamhet i stor skala. Han släpade fram ur klädstånd och
vindar gamla papperslappar, som det var skrivet på. Här kommo
nu intrycken från tobakslanden fram och skapade en sats som icke
kunde utsägas utan att röja sin dumhet, men väl tillämpas. Allt
som var skrivet på vers i förra århundradet var poesi; icke
medelmåttig poesi, utan den allra härligaste poesi och just därför var
glömd, men som nu skulle ges ut och de glömdes namn inskrivas
i litteraturhistorien. Ballhorn fick statsanslag att utgiva Sveriges
klassiska författare.
De eländigaste rimmare, som aldrig drömt om äran att bli
tryckta, grävdes nu upp och i den nya upplagan av skolornas
litteraturhistoria infördes en hop glada eller melankoliska
bruks-bokhållare och prästgårdsmamseller som haft den lyckan att
skriva vers för hundra år sen och — glömmen icke det — haft den
äran att upptäckas av Gregorius Ballhorn. Denna senare
omständighet synes hava varit den viktigaste, ty i litteraturhistorien stod
nu ”utgiven av Gregorius Ballhorn” på varenda sida. Men att
denna sista omständighet, nämligen att Ballhorn upptäckt dem,
var av den största vikt för de ”fossila” författarne, framgick
alldeles tydligt, då en hel kista med vers från förra århundradet
hittats på en herrgårdsvind och underställdes Ballhoms
granskning, varvid denne fann dem allesammans värdelösa. (Nu måste
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
