Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §54. Rikets ständer 1718—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 54. Rikets ständer. 447
ligen af ämbetsmän. Det var dessa omständigheter, som
under 1700-talet gjorde frågan om tjänsterna till en »den
allra ömmaste del af friheten». När konungadömet ej
längre förmådde göra statsintresset gällande och stånden
begynte representera privata intressen, blefvo ämbetena en
del af dessa och började betraktas som en en form af
egendom,! deras fria utdelning följaktligen som ett medel
att stärka konungamakten, hvars användning på allt sätt
borde inskränkas. Så kommo frågorna om ämbeten och
tjänster att vid riksdagarna spela en hufvudroll och bi
drogo i väsentlig mån att föra utvecklingen på sned.?
Särskildt när riksdagsmannarätt kom i konflikt med äm
betsmannaplikt, röjde sig en begreppsförvirring, som hade
sin grund i ofvannämnda förhållande.
Det återstår att betrakta rikets ständer på de olika
områdena för deras verksamhet, som hufvudsakligen inföll
vid riksdagar, hvilkas tider de själfva bestämde, hvilkas
sammansättning genom fria val var betryggad och hvilkas
öfverläggningsfrihet likaledes var skyddad (jfr $ 62).
Ständerna och konungahuset. Rikets ständer voro standerna och
väljande eller ägde, liksom förut, rätt att utse konung och konungahuset.
tronföljare, dessutom på ett helt annat sätt än förut att
vid valet, liksom vid tronbestigningen, uppställa sina vill
kor. Det var en >irrig tanke>, att regeringsformen vore en
grundlag, af konung och ständer såsom kontrahenter sam
tyckt, att konungaförsäkran vore en »kapitulation mellan
konung och ständer», konungen kunde ej i dem äga del
utan att kullkasta friheten.? Ständerna ägde vidare högsta
öfverinseende öfver de kungliga barnens uppfostran, och utan
deras samtycke fingo prinsar och prinsessor ej träda i
äktenskap. De voro för Svea konung och arffurstar »lag
liga och hégst berittigade giftomdn».* Se vidare § 55.
! Åsikten var allmän och uttalades mer och mindre öppet.
Om ämbetsmännens förhållande till förvaltningen i kommu
nerna, såsom jordbrukare och boställsinnehafvare, se Boéöthius,
Hist. Tidskr. 1891.
3 Browallius, anf. mem. Samma tankeging i En Arlig Svensk.
* Svea rikes styr. efter grundlagarna, s. 169.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
