Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Samhällsklasserna och representationen - §24. Allmogen - §25. Folkförsamlingar. Representationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 25. Folkférsamlingar. Representationen. 175
den, såsom Tiohirads menighet vid ett kritiskt tillfälle
gjorde, vägrade så väl danske konungen som svenske riks¬
föreståndaren skatt, tills man finge se, huru vapenskiftet
aflupe. Allmogen var under vissa omständigheter snar på
foten att gå man af huse, men under andra förhållanden
kunde denna redebogenhet lätt bli en olägenhet. Och så
länge ett löfte att hålla den vid »s:t Erik konungs lag»
samt »goda gamla sedvänjor» och att skaffa den »humle
och salt» var allt hvad den äskade af en nyvald-:riksföre¬
ståndare, var ej hos allmogen den politiska mognad att söka,
som kräfdes för att bygga upp och ordna ett samhälle.
Att sammansmälta de skilda landskapsmenigheterna till ett
folk, att lära dem arbeta under lydnad för lagen för ge¬
mensamma uppgifter, det var ett problem, som riksföre¬
ståndarne ej mäktade lösa. De behöfde alltför ofta tala
väl med den tidens »kaputejner och bondekungar» för att
med nya ordningar våga ersätta »goda gamla sedvänjor».
§ 25. Folkférsamlingar. Representationen.
Litteratur: Wingqvist, Om svenska representationen i äldre
tider t. o. m. riksdagen 1617 (1863). E. Hildebrand, Riksdagar
och ständermöten i Sverige under medeltidens sista århundrade (Hist.
Tidskr. 1893).
Landstingen hade en gång varit medelpunkter för
landskapens politiska lif, men med konungadömets växande
makt förlorade de alltmera i betydelse, och den börjande
centralisationen fick nya lifskraftiga organ i rikets råd,
herredagen, räfstetingen o. s. v. I och med konungens
inträdande i lagstiftningen och rikslagstiftningens utveck¬
ling förlorade landstingen sin själfständiga lagstiftningsrätt,
men det var dock på landsting, som de samlade landskaps¬
lagarna lystes. Detsamma skedde tvifvelsutan med lands¬
lagen, och när denna stadgar, att ingen ny lag skulle
gifvas allmogen utan dess »ja och godvilja», har man när¬
mast att tänka på landstinget såsom formen för detta sam¬
tyckes inhämtande.
MELL. föreskref fyra ordinarie landsting om året i
hvarje lagsaga, men dessa synas flerstädes efter hand ha
Landstingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
