Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månesköld eller Minnisköld, Ingeborg - Mårtensdotter, Margaretha - Märtha eller Margaretha, flera svenska personer - Märtha, dotter af Erik X - Märtha var en dansk prinsessa, dotter till konung Erik Glipping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waldemar. Hon hade med sin man trenne barn,
deribland den namnkunniga Sancta Brigitta. Då
hon gick hafvande med henne, 1304, skall fru
Ingeborg hafva lidit skeppsbrott vid Öland, men
blifvit räddad af hertig Erik, samt säges på
förhand hafva afvetat sin dödsstund, som inträffade
1320. – Hennes man gjorde 1313 en
pilgrimsfärd till S:t Jakobs graf i Compostella i Spanien,
och torde hans fru varit med på resan.
Mårtensdotter, Margaretha. Hon var
bonddotter, och tjenade hos ryttmästaren Henrik
Sabelfana, men blef icke dess mindre gift med
ryttmästaren Carl Carlsson von Lindelöf, som 1685
blef adlad, och hon är således stammoder för
denna adliga ätt. Mannen blef flera gånger i
krig blesserad och måste utstå ett års svårt
fängelse. Hon dog 1719 på Waxholm, under
flykten för ryssarne. Hon och hennes man fingo
1680 af ofvannämnde Sabelfana, der hon tjent,
till skänks Hämmenkylä gård. – De hade två
söner och en dotter, hvaribland Henrik, hvilken
såsom kapten blef dödskjuten vid Storkyro 1714.
Märtha, hvilket namn fordom var en
försvenskning af Margaretha, tillhör flera svenska
kongl. och eljest utmärkta personer, hvarför de
flesta af dem få sökas under besagda namn;
några som ej finnas deribland, äro:
Märtha, dotter af Erik X, som blef gift med
Nils Sixtensson till Tofta, och, genom detta
äktenskap, stammoder för Sparre- och
Oxenstjerna-slägterna.
Märtha var en dansk prinsessa, dotter till
konung Erik Glipping, men redan i spädare åren
öfverflyttad till Sverige, der hon vid Magnus
Ladulås’ praktfulla hof uppfostrades af dennes
älskvärda drottning Hedvig, som för henne var i
mors ställe. Hon ämnades till brud åt
kronprinsen Birger, och en sällsynt lycka var det att de
båda unga ömsesidigt älskade hvarandra. Så
snart de hunnit den dertill erforderliga åldern,
förenades de inför altaret, och den mest ljusa,
den mest lofvande framtid syntes le mot detta
unga furstepar.
Det var sommaren 1297 som konung
Birgers bröllop firades i Stockholm, och den stora
prakt, som då utvecklades, taga vi oss friheten
berätta. Ståtligt beskrifver rimkrönikorna denna
högtid:
"Der var mjöd och kirsedrank
Och vin, både rödt och blankt."
"När konungen gick till sin brud, bars ett
silkevirkadt baldachin eller thronhimmel öfver
honom, och en mängd riddare i lysande drägter
redo omkring på ömse sidor, och många af dem
redo af och an, sprängde sina frustande hästar
"till och ifrån" mellan brudgumen och bruden,
med budskap och helsningar, den ena om den
andra, i friskt hvimmel. Sådan sed är
bibehållen än i dag bland Sveriges allmoge, att
brudmän rida, när brudgum nalkas bröllopsgård, till
och ifrån, två och två korsande hvarandra, med
helsning och ståtligt tal, hvar gång de
återkomma till brudgumens medfölje. Detta bruk är ett
minne från de hedniska tider, när ofta brudar
bortröfvades, och brudgumen ofta måste bestå i
mången kamp på vägen, förrän han uppnådde
brudens gård.
"Med härlig och högtidlig sång af
gråmunkarne i deras klosterkyrka, nu Riddarholmskyrkan
kallad, samt af jungfrurna i Sancta Clara
kloster, begyntes hvarje dag af bröllopshögtiden;
derefter gingo gästerna till bords, och blefvo de
der med största öfverflöd undfägnade. På
aftonen höllos dryckesstämmor i konungens
härbergen, och voro den tiden många af de svenska
mycket uthålliga med dryckjom, så att dervid
förled stor del af natten. Mycket sorl och buller
af krigsfolk, gående och ridande, var på gator
och gränder, och hördes öfverallt, såsom
krönikan säger: "pipara, trumpetara och bombara"
eller pukor. Der var "rusk och bång", folk blefvo
öfverridna, och hela natten ströfvade vidlöftiga
sällar omkring på Öster- och Westerlånggatorna
med stoj, krakel och slagsmål. Så säges i
krönikan :
"Ther dag förgick, tå kom ther natt,
Hvar man sitt härberge sökte;
Hvar gjorde som honom tyckte:
Somma drucko, somma gingo att sofva; –
Å gatorna slogos the bofva."
"Andra bröllopsdagen, när messan var
sjungen, slog konungen hertig Erik till riddare och
efter honom flera herrar, så väl inländska som
utländska; men ingen tycktes bära guldsporrarne
så väl som hertigen. Det höga brudparet gick
sedan i kunglig prakt till hertig Eriks härberge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
