Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brigitta, den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om ock S:t Brigittas husliga ställning ej tillät
henne att iakttaga den stränga fasta hon
önskade, så lagade hon dock alltid att hon
undvek att förtära några kräsliga rätter, och
uppsteg vanligtvis från måltiderna blott halfmätt.
Redan under sin mans lifstid företog hon sig
flera pilgrimsfärder, såsom till Trondhjem, för
att besöka Olof den Heliges likkista. Hon
vandrade dit till fots öfver de norska fjellarne, utan
att fråga efter vägens besvärligheter, och från
denna pilgrimsfärd lärer egentligen det oafbrutna
visionära tillståndet, hvarunder hon hade
beständiga uppenbarelser, datera sig. En dylik,
ännu längre pilgrimsfärd gjorde de båda
makarne gemensamt till Compostella i Spanien, der
aposteln Jakob påstås vara begrafven. För att
så mycket mera värdigt kunna företaga denna
resa, lofvade de båda makarne kyskhet för sin
öfriga lifstid, äfvensom hennes man straxt efter
återkomsten ingick i Alvastra kloster, der han
fyra år derefter, år 1344, dog. Likasom S:t
Brigitta i Frankrike under sin mans sjukdom fått
den uppenbarelsen, att han för denna gången ej
skulle dö, så visade sig äfven den aflidne för
henne efter sitt verkliga frånfälle och förklarade
för henne, att han blifvit benådad för sin
rättrådighets och sin gifmildhets skull samt sin
återhållsamhet i sednare tider; men isynnerhet
derigenom, att han aldrig försummat att hvarje vecka
bigta sig för presten. Emellertid återstod ännu
för den fullkomliga salighetens ernående, att man
ett helt år igenom oafbrutet hölle messa för hans
själ samt utdelade rikliga gåfvor till kyrkor och
kloster, isynnerhet af de saker han mest älskat
i lifvet, samt framför allt skänka några kalkar
till gudstjensten, såsom en sak som mest befordrar
själens frälsning. – Man behöfver icke
något starkare bevis för att inse huru mycket S:t
Brigittas uppenbarelser buro stämpeln af sin
tids åsigter och fördomar.
I sitt äktenskap hade Brigitta åtta barn,
fyra söner och fyra döttrar. Tvänne af sönerna
dogo redan i yngre åren. Bland de öfverlefvande
utmärkte sig isynnerhet äldsta sonen, Carl,
såsom en tapper och praktälskande riddare, hvilken
genom sitt glada lynne och sin kärlek för
lifvets njutning förorsakade sin strängt religiösa
moder mycken oro, så att hon t. ex. genom en
uppenbarelse måste tröstas deröfver, att hennes
son försummat att fasta aftonen före Johannes
Döparens dag. Mera efter moderns sinne var
andra sonen, Birger, hvilken slutligen blef munk
och föreståndare i det af modern stiftade
Wadstena kloster. Bland döttrarna var Catharina
den som mest täflade med sin moder i
andaktsöfningar och förvärfvade sig derigenom, likasom
S:t Brigitta sjelf, slutligen namnet af helgon.
Ingeborg dog tidigt som nunna i Riseberga
kloster; Cecilia blef först gift med konung Magni
lifmedikus, Lorenzo, ett parti som konungens
maktbud mot slägtens vilja afslöt, samt sedermera
med en svensk adelsman, Bengt Philipsson.
Märtha åter blef först gift med Seved Ribbing,
sedermera med Knut Algöthe. Hon vistades
efter sitt sednare giftermål mest i Norrige, och
blef der hofmästarinna för konung Håkans
gemål, den sedermera i nordiska historien så
bekanta drottning Margaretha. – Denna prinsessa
blef redan bortgift på sitt nionde år, och
hennes stränga hofmästarinna Märtha agade ofta
sin unga drottning med samma ris, hvarmed hon
nyss förut tuktat sin egen dotter. – Ännu lefva
afkomlingarne af S:t Brigitta bland Sveriges
högre adel. Så väl Braheslägten som flera genom
slägtskap med den förbundna ätter räkna sin
härkomst från detta helgon.
Den nära slägtskap, hvari S:t Brigitta stod
till konungafamiljen, samt hennes mans höga
värdighet såsom lagman och riksens råd, gjorde
det nödvändigt att hon skulle intaga en af de
första platserna bland Sveriges hofdamer. Blott
ett par år efter hennes giftermål uppsteg Magnus
Eriksson, efter Birgers fördrifvande, såsom
treårigt barn på svenska thronen, 1319. Knappast
har någon monark af ödet redan i första
åren blifvit kallad till en så lysande bana. Vald
i Sverige till konung vid trenne års ålder,
erhöll han i arf straxt derpå norska riket, och
Skandinaviens båda kronor förenades för första
gången på ett hufvud. Krönikorna från denna
tid förklara att riket var i ett blomstrande
tillstånd, så länge konung Magnus stod under Matts
Kettilmundssons och Rådets förmynderskap; ehuru
kritiska häfdatecknare från sednare tider hafva
funnit, att just under denna period det
aristokratiska fåväldet grundlades, som beröfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
