Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde delen: Prosodien - 1. Om Stafvelsers Ton, Accent och Quantitet - Om Accent, såsom bestämmand stafvelsers Qvantitet - § 1. Om Qvantitet i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
( 399 )
til
tr
!
381
!
mit
som användes att uttala den , och som bestämmer
dess Längd eller Korthet.
Lång kallas en stafvelse , när dess uttal for-
drar mera tid eller uthållning i jemförelse med
en annan , hvars uttal fordrar mindre tid eller
uthållning, och som derföre kallas Kort (jemför
Etymolog. Kap. 1. §. 5). Den förra betecknas
med ett liggande streck (-
) ; den sednare med en
halfcirkel (~).
Hvarje stafvelse, som har accent , vare sig
grav eller akut, är lång; hvarje icke accentuerad
stafvelse är kort. Förra stafvelsen är lång och
den sednare kort uti Nattěn , Solen , Krīget , Bē-
der. Deremot är den sednare stafvelsen lång och
den förra kort uti Nătar , Söldāt , Krītīk , Bestā.
Uti en accentuerad , det är , lång stafvelse ,
kan sjelfva vokalen vara antingen lång eller kort.
I förra händelsen faller accenten direkt på vokalen,
och konsonanten , om någon sådan följer , ljuder
alltid enkel; t. ex. Tro, Fria, Stād, Lif, Blods ,
Drygt, Börd; i sednare händelsen faller accenten
på den följande konsonanten , som då alltid ljuder
dubbel, antingen den verkligen tvåskrifves , t. ex.
Vill, Skygg, Straff; eller ock ljuder , såsom vore
den tvåskrifven , t. ex. Vild, Dygd, Haft; (jemför
Etymol. Kap. 1. S. 4 och 5).
a
Anm. De gamla språken, Latinen och Grekiskan ,
voro, i anseende till qvantiteten , byggda på andra grun-
der, ån Svenskan och de flesta nyare språken. I de gam-
la kunde ett enkelt ords grundstafvelse , ehuru uttalad
med akut accent, dock på samma gång vara kort ; t. ex.
Bonus, Malús, Do’mìnì, Lẽ gẽre, i hvilka ord alla stafvel-
serna åro korta. Det gafs således i latinen både accen-
tuerade och oaccentuerade korta stafvelser, Likaså kuude
en stafvelse vara lång både med och utan accent. Det
förra , eller föreningen af långd och accent, intrâffade i
en mångd grundstafvelser; t. ex. Sōl, Me , Mater, Nu̸bo,
åfvensom i vissa bojningar ; t. ex. Ama’re, Audi’re, Der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
