- Project Runeberg -  Språkets lif, inledning till den jämförande språkvetenskapen /
133

(1899) [MARC] Author: Karl Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betydelseväxlingar.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slitage, klåtage m. fl. Och ett, men ett lejon är det efter
det fr. suffixet -eux, -euse bildade sviniöst.

*



Närbesläktade med afledningarna äro de s. k. inseparabla
prefixen,
ty äfven dessa tjäna blott till att mer eller mindre
förändra hufvudordets betydelse, under det att deras egen
allt mer förbleknat. Likasom afledningssuffixen ha dessa
prefix ock utvecklat sig i sammansättningar och
ursprungligen varit själfständiga ord.

Det ty. bei (och eng. by) kan ännu förekomma som
värklig preposition, men i de af oss från tyskan lånade
orden bistå, bivista har det nedsjunkit till ett blott prefix.

Sak samma är det med ty. an (och eng. on = grek.
ἀνά)[1]
i våra tyska efterbildningar anse, antaga, anföra etc.

Likaså har vårt i (= ty., eng. och lat. in, grek. ἐνί)
urblekts till ett sådant prefix i emot och emellan.

I fsv. förekommer ännu adverbet e ’alltid’ (= got. aiw,
lat. aevum) som själfständigt ord, men nu finnes det blott i
de halflatenta sammansättningarna ehvad, eho, enär, ehuru etc.

Det är under sådana omständigheter ytterst troligt, att
alla inseparabla prefix äfven uppkommit i sammansättningar
af ursprungligen själfständiga ord, ehuru deras forna fulla
former ofta nog dölja sig för oss.

Så torde vara fallet med t. ex. lat. se- (i se-pelire,
se-ducere
etc.), lat. re(d) (i re-sistere, red-ire etc.), det negativa
prefixet lat. in-, ty. un-, sv. o- (i lat. in-imicus, in-ermis,
ty. Un-sinn, un-möglich, sv. o-vän, o-klar etc.), ty. ge- (i
ge-schehen, ge-nug etc.) o. s. v.

Det ty. genug motsvaras af det isl. g-nógr, och vi se
här detta prefix således uppträda under formen g-. Så är
ock förhållandet i ty. g-leich = isl. g-líkr, i vårt från tyskan
hämtade g-unst (jfr. det sv. ynnest) etc. I sådana fall är
sista skymten af, att ordet en gång varit en sammansättning,
fullständigt försvunnen eller denna har blifvit fullkomligt
latent.


[1]
Den nordiska formen af denna preposition är isl. á, sv. å, t. ex.
å ena sidan’ etc.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:13:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/spraklif/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free