Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttal, erbjuder naturligtvis många svårigheter. Det är
gifvet, att den s. k. rätta stafningen i detta fall skänker oss
få eller inga upplysningar och att det tvärtom är de bockar
författaren eller afskrifvåren då och gå gör sig skyldig till,
som härvid äro instruktiva. Dylika bockar kan enhvar i
hastigheten begå, ljudbilden af ordet kan framstå så lifligt,
att den skrifvande för ett ögonblick glömmer den inlärda
stafningen af detsamma, och än lättare kan detta inträffa,
om hans ortografiska kunskaper skulle vara underhaltiga,
hvilket fordom var vida vanligare än i våra dagar. Såsom
ett ortografiskt kuriosum må i sammanhang härmed anföras,
det förf. i en anteckning efter en föreläsning sett sup. af
gå skrifvet godt. Förklaringen ligger nära till hands. På
grund af att de båda synbilderna gått och godt hade en och
samma ljudbild, blefvo de i hastigheten förväxlade. En enda
sådan ’felskrifning’ kan mången gång kasta ett lika stort
som oväntadt ljus öfver uttalet och lämna oss i hög grad
viktiga underrättelser rörande språkens utveckling. Först
på 1400-talet torde i vårt modersmål öfvergången af långt a
till långt å blifvit allmänt genomfördt t. ex. fsv. lata, mal >
nsv. låta, mål. Men då vi redan omkr. 1350 finna
skrifningen molzman (= målsman), kunna vi af blott detta enda
exempel draga den slutsatsen, att denna ljudförändring
åtminstone börjat framträda minst ett hälft århundrade förut.
Och detta enstaka molzman bevisar uppenbarligen rörande
uttalet vida mer än ett hundratal malzman, ty i dessa
skrifningar kan a mer än väl af tradition och vana bibehållits,
äfven om dess ljudvärde förändrats. I fornsvenskan råder
den ortografiska principen, att lång konsonant alltid tecknas
enkel i slutljud t. ex. ræt (= rätt), drak (= drack), hug
(= hugg), men väl rætter (= rätter), drikka (= dricka),
hugga etc. Nu veta vi af etymologiska och språkhistoriska
skäl, att det slutljudande l i N. S. M. af fsv. gamal (=
gammal) åtminstone någon tid i vårt modersmål — liksom i
isländskan, där det ock skrifves gamall — måste varit långt.
Nu förekommer emellertid en gång i Äldre Västgötalagen
den mot den nyssnämnda regeln stridande skrifningen gamall,
och denna, sammanhållen med några andra likartade fall af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
