Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Litteratur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gelseskrifter, och i en och annan av hans dikter komma djupt
allvarliga stämningar till uttryck.
I viss mån befryndad med Quevedo är jesuiten Baltasar Gradan
(1601—58). Denne man, som var i besittning av en utsökt humanistisk
kultur, satt i sin klosterliga studerkammare och resonerade — såsom
spanjoren gärna gör — fördjupande sig i grubblerier över livets
företeelser och människornas göranden och låtanden, och de fenomen han
sålunda iakttager spetsar han oupphörligt på sin uddiga spiritualitet.
Stilist är han nämligen ut i fingerspetsarna och kan betraktas som
en pendant till den poetiska gongorismen. Han ville uppenbarligen
förena de goda elementen hos de tvenne språk, vilka han kallar »de
universella, nu för tiden världens nycklar», nämligen latinet och
spanskan. Vad han utgivit i bokform består av sinnrika, då och då något
sökta reflexioner av estetisk eller moralisk art samt anvisningar om
hur man skall bära sig bäst och klokast åt här i världen. Den
märkligaste och mest innehållsrika av hans skrifter är »El criticön», ett slags
allegorisk roman, full av spitituella apergus, men på grund av den
evinnerliga allegoriseringen något tung och tröttande att genomstudera.
Även denna författare hör till dem, som just i nyaste tid väckt
intresse på många håll.
Den siste av de stora var Don Pedro Calderon de la Barca. Han
föddes år 1600, två år efter Filip II:s död, och han överlevde
storhetstiden rätt länge, enär han avled först år 1681. Genom denne
dramatiker kom den nationellt spanska skådespelsdiktningen till en ny
blomstring, vilken dock närmast kan kallas en senhöstflora, rikare
på färger än på doft och med något drivhusartat över sig. Till och
med där Calderon är som mest lyckad och mest gedigen, bär hans
diktning mera vittne om mogen konst än om ursprunglighet. Här
må emellertid nämnas, att samtidigt med Calderon levde tvenne så
betydande dramatiker som Moreto och Francisco de Röjas, den
förstnämnde fyndig och formfulländad, framför allt i det mästerliga
lustspel, som i utlandet blev känt under namnet »Donna Diana», den
senare särskilt utmärkande sig för en kvickhet så gnistrande, att
dialogen i några av hans komedier är ett sannskyldigt fyrverkeri av
infall, lustiga och graciösa.
Men Calderon är dock huvudgestalten i här ifrågavarande
slutperiod. Hans liv är delat i tvenne tämligen skarpt skilda hälfter.
Först var han krigare och därefter präst, vadan han verkade i tvenne
genuint spanska egenskaper. För övrigt förflöt hans levnad
tämligen lugnt, utan några synnerligen märkvärdiga händelser eller några
större skakningar. Liksom han varit en duktig och tapper soldat, blev
han ock en plikttrogen andans man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
