Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Litteratur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom själv finnes något som sympatiserar med denne hjälte och som
talar genom honom. Som exempel må nämnas de yttranden, som
Don Quijote fäller om krigarens och studentens liv; med tanke på
Lepanto och Algeriet förnimmer man här tydligt Cervantes’ egen
uppfattning av vad äkta hjältemod är.
Under århundradenas lopp hava nitiska tolkningskonstnärer haft
oändligt mycket att bestyra med denna bok och bl. a. velat påvisa,
att den är en politisk nyckelroman, en satir över Karl V och den
oinskränkta konungamakten. Författaren skulle — heter det — själv
hava dolt denna nyckel i en liten skrivelse, vilken en spanjor i nittonde
århundradet hittade på att smida ihop och presentera som Cervantes’
återfunna »buscapie». Att man även i nyaste tid hållit på med dylika
underliga strävanden, om ock av mera naiv art, att söka finna en dold
mening i den berömda boken, därpå såg man ett exempel, när en spansk
publicist vid Cervantes-jubileet 1916 framlade några tidningsartiklar,
vilka inneburo ett nytt försök att finna en hemlig nyckel till »Don
Quijote», denna gång medelst anagram o. d. i bokens egen text, där
Cervantes skulle ha stuckit undan skildringar av händelser i sitt
eget liv (mord på en alguacil på 1580-talet m. m.). Detta försök är
lika orimligt som tidigare produkter av samma slag och vittnar
dessutom om ej så liten okunnighet hos vederbörande upphovsman, varför
det ej varit svårt att avliva det, något som också ett par spanska
litteraturhistoriker gjort.
En annan sak är, att man genom studium av arkivdokument
kunnat påvisa, hurusom det på sina ställen i boken rör sig om personer,
som verkligen levat och uppträda under sina verkliga namn. Omöjligt
är ej, att detta till och med kan vara fallet med hjälten själv, varvid
det dock helt naturligt endast kan vara tal om ett yttre motiv. I
romanens första kapitel säges, att den »sinnrike adelsmannen» nog
egentligen hette Quijada eller något dylikt, och senare kallas han Alonso
Quijano. Numera har det blivit konstaterat, att i den lilla staden
Esquivias i La Mancha de Toledo, där Cervantes’ hustru var född
och där författaren själv uppehöll sig en tid, bland de familjer, som
icke tillhörde bondeklassen, fanns en släkt vid namn Quijada, och
denna räknade under förra hälften av det sextonde århundradet en
manlig medlem vid namn Alonso. Samtidigt med honom levde i staden
en präst som hette Pero Perez, eller samma namn som bäres av prästen
i »Don Quijote». Så långt har man hittills kommit i dessa
undersökningar.
Det framhålles ofta och med skärpa, att Cervantes överhuvud har
en mera omfattande, mera allmänmänsklig uppfattning och känsla
än hans samtida landsmän. Helt visst finns det hos honom ögonblick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
