Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Volkov: Undret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
MICHAIL VOLKOV
genast rycker vinden den ur händerna på henne och
jagar den vidare. Och sedan få brännässlorna tag i
den och vilja inte lämna den ifrån sig. Aj, vad de
brännas. Med stor möda lyckas hon slutligen plocka
fram den.
Hon slätar ut papperet — ser man bara på, en
bild, ett helgon måste det vara. En så underlig
människa, skäggig, med andäktigt ansikte och ögon,
som likt nålar sticka rakt in i själen på en.
Den gamla undrar. Vem kan det vara? Någon av
evangelisterna kanske? Han påminner ju litet om
Markus, men lejonhuvudet bakom fattas... Kanske
Stratilatus, kämpen? Men han har ju inga vapen.
Hon kan inte gissa, vem det är.
Den gamla fäster bilden bredvid madonnan, vid
sidan av Johannes döparen, tänder lampan och ber:
— Kära guds helgon, förlåt mig syndiga,
oförståndiga kvinna, som inte vet, hur jag ska kalla dig.
Tänk på mig och säg ett gott ord till gud fader,
tänk på guds barn, Fetinja, be honom skydda hennes
stuga för eld och blixt och förfall.
Lampan blinkar, helgonet ler- medlidsamt — det
syns, att det är ett godhjärtat, rättfärdigt helgon.
Utanför fönstret skrapar regnet med sina klor mot
rutan, blixten och åskan gräla på varandra...
Någon knackar...
Den gamla trycker ansiktet mot rutan — det är
mörkt som i graven, omöjligt att se något...
Plötsligt slickar blixten mörkret med sin ljusa tunga — en
människa skymtar fram och säger med otålig röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
