Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
M I CHAIL SOSTJENKO
hade han nämligen en gammal kanon, som sköt med
stenkulor. Gavrila Vasiljevitj lät skjuta en eller två
gånger, vinkade sen med handen — det var nog,
och så gick han in igen i sitt hus. Och så
strövade han jämt omkring där, så att till och med
utomstående greps av svårmod.
Ibland ställde Gavrila Vasiljevitj till med baler.
Men det var underliga baler. Uppe på läktaren
spelade femton musikanter valser och masurkor på sina
blåsinstrument, medan Gavrila Vasiljevitj ensam gick
omkring i den stora salen, satte sig ibland på en stol
och gick sen åter av och an.
Så levde Gavrila Vasiljevitj mer än fem år på sitt
gods.
Han hade en tjänare, som var hans bokhållare
eller förvaltare. Denna bokhållare gick jämt tre
steg bakom sin herre, blandade sig aldrig i dennes
samtal, teg som en drunknad och kysste ständigt
husbonden på handen.
Fördenskull tyckte Gavrila Vasiljevitj ganska bra
om honom. En gång kallade Subov den där mannen
till sig och sade:
— Min släkt är gammal och berömd, och om jag
inte gifter mig snart, slocknar den ut med mig. Jag
vet inte, vad jag ska göra. Men jag måste ha en
gemål av ädlaste blod.
Genast sändes folk ut i hela trakten. Man började
söka och fråga, var det fanns en flicka av ädlaste
blod, men man kunde inte finna någon. I trakten
bodde bara småfolk och köpmän.
Alla möjliga käringar började besöka Gavrila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
