Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN BLÅA KLÄNNINGEN
Alena var i fyrtioårsåldern. Hon hade redan för länge sedan bytt ut den röda huvudduken mot en svart, men var ännu kraftig och arbetsam. Hon var alltid uppe före gryningen, gjorde eld i ugnen, då Spiridon ännu sov. Hon lagade frukost åt honom och krossade med morteln potatis i ett träfat. Och då han skulle fara bort, gjorde hon i ordning ett knyte bröd och ägg åt honom och rätade till hans krage, då han med ett rött skärp drog åt den korta pälsen, som han tagit på sig över den vida bondrocken.
När han var drucken och ville slåss med någon, hängde hon sig alltid fast i hans armar och mumlade:
— Spiridon, kära vän, låt bli... Spiridon, jag ber dig, låt bli...
Och hon hjälpte honom hem, lade jord på
blåmärkena, som han fått i fyllan. En gång blev han svårt febersjuk. Alena satt i fem veckor vid hans säng och lyckades rädda honom, fast de sömnlösa nätterna gjorde henne själv till en skugga. Och hon hade aldrig någonsin bett till gud så mycket
som då, när hon bad, att Spiridon skulle bli frisk.
Ju närmare dagen för Ustinjas bröllop kom, desto dystrare och mörkare blev Spiridon.
II
I byn skulle man snart fira det glada bröllopet. Men Spiridon gick med böjt huvud, liksom slagen. Han tyckte, det var en riktig skam, att hans dotters giftermål inte skulle vara riktigt — utan pop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
