Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vera Inber: Maja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en klunk vin och lade det officiella meddelandet åt
sidan.
Äntligen ett riktigt brev! Det var från hans gamle
vän, en poet, som förr avgudats i Ryssland, men nu
tynade bort i förvisningen. Poeten skrev:
»Du vet, att jag, trots mitt dystra utseende, alltid
varit galant mot damerna. Men två damer har jag
aldrig kunnat tåla. Den ena är Döden, den andra är
Revolutionen. Med den första är jag lyckligtvis blott
bekant genom hörsägner, men den andra däremot...»
Adrian Adrianovitj nickade instämmande på
huvudet. Lampan, som överlämnats åt sig själv, räckte
en lång, gul tunga åt månen. Men månen fäste
sig inte därvid. Den flöt lugnt över havet,
övergjutande med silver och mörker en liten experiment-
och undervisningsbåt, som låg förtöjd vid skolan.
Slutligen det sista brevet. På ett billigt,
intetsägande kuvert stod adressen otydligt skriven.
Adrian Adrianovitj öppnade brevet och läste:
»Kära rara farbror!»...
Han avbröt läsningen och stirrade in i lampljuset.
Farbror, vems farbror var han egentligen? Så
mindes han. Han hade verkligen en liten brorsdotter,
som hette Aglaja. Det hände något med henne...
jaså, ja, hon gifte sig med en kommunist. Vad ville
nu denna Aglaja med den bysantinska kejsarinnan
Teodoras veka profil? Hon hade på så lång tid
inte låtit höra av sig, och nu skrev hon plötsligt.
Hon var sjuk. Hennes man hade skickats till Sibirien
för att sätta i gång några kooperativa företag, och
hon skulle nu så gärna vilja komma till havet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
