Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem sparade hon åt mig. Mot honom var hon visserligen
frånstötande, kall, stundom hånfull och bitter, men aldrig häftig.
Jag tjenstgjorde som en slags afledare för hennes onda lynne,
och om blott Thorvid derigenom besparades någon smärta, så
bar jag gerna mitt öde med tålamod. Vidare gjorde jag honom
kanske någon nytta genom att bringa reda i husets inre
förvaltning, som under Lydias sorgliga sinnestillstånd hade råkat
på totalt förfall. Men trots detta plågades jag likväl stundom
af betänkligheter, om det inte ändå varit bättre, att jag aldrig
kommit till Olkiala. Ty ehuru icke enda orsaken, så var
likväl svartsjuka på mig en af driffjedrarna till Lydias galna
uppförande, och om jag kom ur hennes åsyn, skulle hon kanske
bli lugnare till mods. Jag sade Thorvid detta, men han
bönföll så bevekande att jag skulle stanna, bedyrade så heligt,
att hemmet hade blifvit ljusare och varmare och lugnare sedan
jag satte min fot öfver dess tröskel, och försäkrade så ifrigt,
att han inte skulle uthärda en dag längre, om jag reste och
lemnade honom ensam med allt hans husliga elände, som skulle
komma tillbaka med fördubblad makt, när jag var borta —
att jag inte kunde annat än ge efter.
— Du ser sjelf, huru hjelplös jag är, sade han och såg
dervid högst olycklig ut. Jag känner mig som en örfilad
skolpojke, hvarje gång Lydia drar ihop till oväder. Ond kan jag
naturligtvis inte bli — om ändå saken vore hjelpt med så litet,
så skulle skock tunnor tusan —! Men se, det är för bastanta,
rättframma medel att använda mot fruntimmer. Spetsfundig
har jag aldrig varit. Du deremot, som sjelf är qvinna och
förstår dig på alla dessa välsignade smygvägar, som leda till
qvinnohjertat — hjelp mig du! Och när du nu en gång har
börjat på att hala upp mig ur gyttjan och redan fått mig ett
så godt stycke på väg, så skall du väl se till att du inte
släpper ditt tag, så att jag blir sittande qvar i smörjan. —
När han så der på sitt naiva och trohjertade sätt en
stund hållit på att bearbeta min medgörlighet, var det ingen
annan råd än att ge vika och stanna qvar.
Så gick vintern — en lång, mörk, pinsam vinter.
Jag har glömt att berätta dig om en friare, som jag
oväntadt nog fick det nöjet att afskeda på Olkiala. Det var
en ryss, en rå och skrytsam krabat vid namn Karowitsch —
officer för resten. Du vet, att jag inte tål rysspacket — jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
