Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maria satt på ett framspringande klippstycke; Olof satt
på den mjuka mossan vid hennes fötter och lutade det matta
hufvudet i hennes knä.
— Tänk om vi åter vore barn som förr! sade han.
Maria log, men det låg en smärtans krampryckning i
det leendet.
— Vill du höra en saga? sade hastigt den döende
skalden. Vi skola åter drömma oss tillbaka i vår flydda barndom
— vill du höra en saga?
Och utan att vänta på svar, började han:
— Det var en gång en liten blomma, som växte i en
dal. Hon var ung och fager och blomstrade till sin Skapares
ära, och daggdropparne glänste i hennes späda krona och
himmelens englar speglade sig deri. Men så kom en mask och
gnagde hennes rötter, så att hennes lifssaft började försina;
hon böjde sitt hufvud och grät, och hon fann ej dalen så skön
som förr — hon ville dö. Då kom en fågel flygande; han
fann behag i den tynande blomman och han satte sig på en
gren ofvanför henne och sjöng sina vackraste visor; han sjöng
om Guds godhet, om menniskohjertats renhet och om den
kärlek, som susar genom verldsaltet. Blomman lyssnade och kände
ej längre den gnagande masken. Hon lyfte sin krona i ljuset,
hon gladdes och doftade och ett rosenskimmer tycktes henne
hvila öfver dalen som förut. Så lofvade de hvarandra evig
trohet, och fågeln flög bort. Men snart blef han fången; man
tog och satte in honom i en bur, der galler hindrade honom
att blicka ut i Guds sköna natur och der luften var qväf, så
att han ej kunde sjunga. Nu var det förbi med hans glädje;
han slokade vingarne och teg; alla hans visor voro glömda.
Han hade nog lärt sig sjunga ännu bättre, om han fått vara
fri. Så ängsligt han flaxade i buren! Till sist trodde han,
att han skulle qväfvas derinne — han störtade sig gång på
gång emot gallret för att komma ut, men han stötte endast
emot — och slutligen nedföll han utmattad och flämtande.
Då tog en barmhertig själ och släppte ut honom, men det var
inte mycket lif qvar i den stackaren — han flög och flög
genom dag och natt för att hinna sin älskling. Till sist fann
han dalen och sjönk döende ned vid blommans fot. Så hade
de inte väntat att få återse hvarandra. Nu var det slut med
fågeln; hans visor hade för alltid förstummats, dem hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
