Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
—Och nu, sade han, följ mig upp till berget, der vi
lekte som barn. Jag kan inte skiljas härifrån, utan att ännu
en gång hafva sett mitt älsklingsställe.
— Ni stannar då inte länge —?
— Jag fortsätter min väg kanske redan i morgon.
— I morgon är söndag, anmärkte Maria.
— Än sedan? Tror Maria inte, att man kan förrätta
sin gudstjenst i skogen lika väl som i er trånga kyrka?
Hon skakade sakta på hufvudet, men sade ingenting.
Hon knöt ett hvitt hufvudkläde öfver sina ljusa flätor, tillsade
fadren, att hon snart skulle vara tillbaka och gick före Olof
ut. Han följde henne tätt i spåren. Under tystnad vandrade
de uppåt berget. Olof hade fattat hennes hand i sin; hon lät
det ske, och begge logo då deras blickar möttes — de
mindes, huru de vandrat hand i hand som barn.
Snart stodo de på bergets spets. Här var platsen! Här
hade Olofs tidigaste barndomsår efterlemnat sina flesta minnen.
Mossan frodades ännu lika rikt på den hårda klippan, nejden
bredde sig ännu i oföränderlig fägring för hans ögon och bakom
skogen flammade himmelen i purpur och guld, i qväll liksom
fordom — allt var sig likt, blott han sjelf var förändrad. Men
i detta ögonblick kände han icke ens detta, han drömde sig
tillbaka till förgångna dar, och se! alla de sista åren försvunno
för hans minne som i en dimma; han tyckte sig åter vara
tolf år och vakta får på berget. Han kastade sig ner på
mossan, sammanknäppte händerna om knäet, som han fordom
brukade, och försjönk i tyst åskådning af det förflutna.
Nu var han åter Tras-Olle.
Maria hade stannat några steg bakom honom; hon ville
icke störa. Tankfull irrade hennes blick utåt horizonten; till
sist sprang Olof upp, utbristande:
— Nej, jag önskar inte den tiden tillbaka!
Och vändande sig till Maria, tillade han:
— Annat än möjligen för en enda saks skull, och det
vore för att åter få se dig le som förr.
— Le? upprepade Maria. Men man kan ju inte vara
barn jemnt.
— Är du då inte barn längre? Huru gammal är du då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
