Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckte att han blifvit lång, att han fått grof röst, att han fått
små mustascher — ja, hon erkände till och med, att han
blifvit vacker. Olof var verkligen nu vid sitt sextonde år en
yngling med ovanligt utseende; hans ansigte var ej vackert för
öfrigt, men den intelligens, som strålade ur de djupa, mörka,
uttrycksfulla ögonen, öfvergjöt alla de öfriga dragen med ett
förskönande skimmer. Också var han vid denna tid friskare
än han fordom varit; man såg till och med stundom en varm
rodnad på hans förr så bleka kinder.
En termin hade gjort mycket vid hans andliga
utveckling. Han hade börjat tänka. Hans käraste sysselsättning
var att diskutera allvarliga ämnen; och han gjorde detta med
en sådan ungdomlig värma och utvecklade en sådan rikedom
af vackra och anslående tankar, att majoren blef helt lifvad
och glömde bort sitt Lappo och sitt Oravais under en hel
vecka. Ett ämne, omkring hvilket Olof med förkärlek höll sig,
var mensklig frihet och sjelfständighet. Dessa ord hade
särdeles slagit an på honom.
— Att hafva sig sjelf att tacka för sin timliga lycka,
att sjelf bestämma öfver sina handlingar, att endast hafva sin
egen kraft att lita på i alla lifvets skiften — det anser jag
vara vår lycka lika väl som vår pligt, sade han.
Majoren deremot förfäktade den åsigten, att vi alla
behöfva hvarandra och att ingen är sig sjelf nog. Debatten blef
liflig och vid dess slut var ingendera af kämparne öfvertygad,
att han haft orätt.
Emellertid togo ferierna slut och Olof måste resa. Då
han återkom, var han ännu mera förändrad, än han varit förra
gången; han var tystare och mera grubblande än förut; det
såg ut som om han rufvade på någon hemlig idé.
Slutligen kom allt i dagen.
Det var en afton; majoren och hans unga skyddsling
hade gått ut för att promenera och njuta af aftonsvalkan. De
gingo utefter hafsstranden, den gamle stödd på ynglingens
arm. Slutligen stannade majoren, förklarade, att han inte
orkade gå längre och satte sig, svärjande öfver gikten, ner på
en mossig sten under en gran. Olof slog sig ned ett stycke
ifrån, tyst och tankfull, och roade sig med att kasta stenar
utåt den blanka vattenytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
