Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo du, en docka med rörliga ögon och riktigt hår,
och så har jag en sagoberättare — hvad tycker du väl! Nog
nu, min unge! Släpp mig in — skäms du inte att låta far
din stå på trappan och frysa?
Lätt som en elfva halkade den lilla varelsen ner ur
majorens armar och drog honom hastigt med sig in.
Olof stod ensam utanför, försänkt i förundran öfver hvad
han hade sett och ännu såg. Hvilken herrlig tafla utbredde
sig icke för hans blickar! På sidan om det höga hvita
stenhuset, blott skilda derifrån genom en trädgård, sqvalpade
hafsvågorna mot stranden; stjernorna tindrade på det mörka fästet
och månan tågade fram i silfverglans, ströende ett dallrande
sken öfver den krusiga vattenytan. Olof hade aldrig skådat
någonting så skönt. Medvetslöst knäppte han samman sina
händer och tänkte:
— Och allt detta herrliga har Gud skapat äfven för den
uslaste, den öfvergifnaste — ja, äfven för den, som icke har
"riktiga föräldrar" — — allt detta är mitt!
Huru länge han kunnat stå sålunda försänkt i hänryckt
åskådande, är ovisst, om ej majorens röst väckt honom till
verkligheten.
— Nå, pojke, hvarför kommer du inte in? ljöd den halft
barska, halft vänliga rösten bakom honom. Hitåt! du är väl
inte buskablyg? Då får du stanna ute hela natten.
Majoren hade trädt ut på verandan.
— Herrlig natt! sade han och lutade sig mot
balustraden. Månan belyste hans manliga ansigte, der en viss rörelse
afspeglade sig. En sådan här natt var det min hustru
insomnade till den sista sömnen, fortfor han liksom för sig sjelf.
Frid i naturen — sorg och qval inom menniskohjertat, det är
en sällsam kontrast. Men för fan, jag tror, att månen gör
mig vek, det duger inte! afbröt han i en annan ton. Gamla
krigsbussar som jag få inte ha några känslor och intet annat
månsken, än det som lyser från våra egna hufvuden. Nå,
kom då in, sakramenskade pojke, annars skall väl hin —
Olof lät honom icke fullborda sin mening, förrän
uppmaningen redan var åtlydd. I hack och häl följd af majoren,
inträdde han i en stor upplyst sal, möblerad med utsökt smak;
midt på golfvet stod ett dukadt bord; vid ett fönster satt en
äldre dam halfsofvande och i en beqväm soffa låg den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
