Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grief sig då Raoul van Asveld, åtföljd av en stor
irländsk terrier, steg in i lägret. Raoul begick ej
den fauten att räcka ut handen.
»God dag», sade han. »Jag har hört talas om er.»
»Jag önskar att jag aldrig hade hört talas om
er», svarade Grief.
»Dito dito», lydde svaret. »I början, innan jag
visste vem det var, trodde jag att jag hade att göra
med en vanlig kofferdikapten. Det är därför ni
kunde stänga in mig.»
»Och jag skäms för att säga att jag underskattade
er», smålog Grief. »Jag tog er för en vanlig
strandtjuv och inte för en verkligt intelligent sjörövare och
mördare. Därför blev jag av med min skonare.
Vi ä’ alltså kvitt, tänker jag.»
Raoul rodnade av vrede under solbrännan, men
han behärskade sig. Han kastade en blick på
matförrådet och de fulla vattenkalebasserna, men
förrådde ej ^in misstrogna överraskning. Han hade en
reslig, smidig och muskulös figur, och Grief, som
uppmärksamt granskade honom, bedömde hans
karaktär efter hans ansikte. Ögonen voro livliga och
skarpa, men sutto litet för tätt tillsammans för att
passa ihop med den breda pannan, den kraftiga
hakan och underkäken och de vidt åtskilda
kind-knotorna. Kraft! Hans ansikte var starkt präglat
därav, men ändå hade Grief en känsla av att det
var någonting mannen saknade.
»Vi äro båda starka karlar», sade Raoul med
en bugning. »Vi kunde ha slagits om kungariken
för hundra år sedan.»
En solem son. 7.
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
