Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 80. På nyårsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
906
till sin fädernestad såsom aktad och ärad hustru till just Axel
Lejonman. — — —
Det var ju tydligt, att äfven Axel Lejonman skulle känna
det underligt inom sig, då han skärskådade sitt lif. Han mindes,
hur han förundrad öfver att ej få bref från sin fästmö reste hem
till Sverige från London, hur han af sin döende mor fått veta,
att Adèle ej vidare var att söka i Sverige, och huru han förbannat
sin mor, som kort därpå aflidit samt hur han med förtviflan i
sitt hjärta rest till Sydamerika för att söka reda på Adèle och
rädda henne. — — —
Och Ludvig Lohufvud! Hvad hade han ej allt att minnas!
Nu skulle solen gå upp klar och skön äfven för honom.
Nu skulle han äkta Magdalena, hvilken han redan följande dag
ville besöka, ty han visste naturligtvis ej om, att hon var i
Stockholm, utan han trodde, att hon var på Stora Högåker, där han
äfven hoppades få träffa sin mor i högönsklig välmåga.
Dessa fyra personer: Jerker, Ludvig Lohufvud, Adèle och
Axel Lejonman hade så många gemensamma minnen; de hade
hvar för sig hårdt pröfvats i lifvets skola och det var alls ej
underligt, att ett ömt vänskapsband fast förenade dem med
hvarandra.
Hur ljuft var det dem icke, att åter vara hemma uti
fosterlandet, hemma i Värmland, det sköna Värmland med sin
storslagna natur, sina skogar och älfvar.
Ej var det underligt, att, då Ludvig Lohufvud, sedan supén
var afäten, satte sig ned vid klaveret, som stod i rummet, där de
voro och läta fingrarne glida öfver tangenterna i vackra ackord,
alla reste sig upp och stämde med högtidligt allvar in i den kära
sången:
Ack Värmeland du sköna, du härliga land,
Du krona för Svea rikes länder!
Och kommer jag än midt i det förlofvade land,
Till Värmland jag ändock återvänder.
Ja, där vill jag lefva, ja där vill jag dö;
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
Så vet jag, att aldrig jag mig ångrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
