Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 66. Societetslif på Skagersbrunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
730
men genom länsmans biträde — hustrun hade tjänat piga hos
honom — fingo de utsyning här på kronoparken och byggde sig
denna stuga.
Genom skogshygge och svedjande uppröjde de åt sig så stor
plats, att de kunde så några kappar råg och en half tunna
hafre samt vinterföda två kor och en häst. Det var ej dålig
framgång, det, ifrån att äga ingenting; men också voro de
gudfruktiga, stilla och arbetsamma människor, hvilka väl borde hafva
kunnat vänta sig att få vara i fred för hin onde och hans
anhang.
Men detta blef likväl ingenting af.
I början hördes väl underliga ljud i skogen; men på de
sista åren de bodde här, var här ett sådant lefverne hvarje natt,
ett sådant skrik och brakande i träden, så många underliga läten,
att människorna aldrig finge någon nattro.
Till sist blef karlen så illa till mods, att han tvinade bort
och måste sälja intäkten till en bonde i byn, hvilken gaf för
densamma tre tusen daler.
Mannen flyttade härifrån och blef torpare under en herrgård,
som ligger en mil härifrån och väl kommen dit återfick han
snart både hälsa och munterhet.
Bonden, som köpte intäkten, var klokare. Han begagnade
den till bete om sommaren och till hötäkt och därigenom kan han
föda fyra kor mer än förr. Han låter gasten grassera, bäst han
gitter, sitter hemma i sin stuga och skrattar åt hela trolleriet.
— Sådan var bondens berättelse.
Knappast hade han emellertid slutat tala, förrän våra öron
träffades af ett ohyggligt skrik, som, beledsagadt af hundarnes
tjutande, bildade en konsert af den mest infernaliska effekt.
— Hu!
— Där hör doktorn gasten, sade bonden.
— Gräsligt!
— Vi rusade på dörren.
— Att ni vågade det, hördes en rädd stämma säga.
— Hvarför ej våga? sporde doktorn. Vi voro ju ute på
gastjakt.
— Usch, jag ryser, när jag tänker på det.
— Väl utkomna från den lågande brasan funno vi mörkret
förfärligt. Hvart vi vände oss, stötte vi på trädstammar eller
piskades i ansiktet af granarnas slokiga grenar.
— Ohyggligt!
— Så snart vi emellertid hunnit vänja oss vid mörkret,
trängde vi in i skogen, men blefvo snart skilda åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
