Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 66. Societetslif på Skagersbrunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
722
till därmed och gick hem; men se det var nog illa gjordt af mig,
ty gasten, som jag visste höll till i skogen, angriper aldrig
människor, då de äro två eller flera tillsammans, utan blott när han
träffar någon ensam stackare.
— Det var mig en baddare, att vara folkskygg af sig,
inföll jag.
Alla åhörarne skrattade åter.
— Bonden tycktes emellertid icke förstå sig på det
sarkastiska i mitt infall, fortfor doktorn utan förkunnade vidare med
den trovärdigaste min i världen:
— Så gick det också nu. Om natten fick drängen höra ett
grufligt skrik i skogen, därpå började det att susa i trädtopparna
och blå lågor började flamma öfver milan.
— Hu! hördes en af de kvinnliga åhörarne utbrista.
— Så begynte det knaka i hvarenda gren i skogen och
drängen, som låg i kolkojan, darrade som ett asplöf.
— Man hade kunnat bli vettskrämd för mindre, sade
grefvinnan Louise Lohufvud.
— En riktig valpurgisnatt, inföll Magdalena.
— Bonden fortfor i sin beskrifning till mig sålunda:
— Innan drängen visste ordet af, kände han, hur hela ena,
sidan af hans kropp blef iskall och därpå kramade det honom så
grufligt, att han gaf till ett nödrop och förlorade fattningen.
— Han blef väl så rädd, att han sjuknade, sade Brita,
Hvirfvelbom.
— Om morgonen, fortsatte bonden berätta mig, när min gumma
kom till milan med mat åt honom, var han så sjuk, att vi
måste köra hem honom i en höskrinda. Och nu har han legat
hemma i åtta dar utan att ha blifvit ett grand bättre och det,
fastän vi hafva haft bud till kloka Stina i Kråktorpet, som både
läst öfver honom och gett honom hundblod att dricka.
— Hundblod!
— Hu då!
— Hvad dessa kloka gummor kunna hitta på!
— Det är ju rent af vämjeligt.
— Och farligt sedan, sade doktorn.
— Men kloka Stina i Kråktorpet är allt mycket anlitad af
allmogen, sade grefvinnan Louise Lohufvud. Jag har hört, att hon
ofta är hos mina underhafvande på Stora Högåker och läser öfver
dem, sätter en spetsgård af knappnålar kring deras hufvuden på
hufvudgärden, släpper glödande kol mellan linnet och kroppen på dem
och mycket annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
