- Project Runeberg -  Solen i Karlstad : eller "Jänta å ja" /
677

(1904) [MARC] Author: Gunnar Örnulf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 63. Ett nederlag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

677

— Det var en vacker sång, det där.

— Ja, den sjunges också väl.

         Hoppets ankar låt mig aldrig mista!
         Följ mig systrar, kärlek, hopp och tro!
         Brinn i själen hoppets gudagnista,
         Tills af nåd jag får i himlen bo!

Nu slutade sången och fröken Hallgren reste sig upp från
pianot.

— Tack så oändligt för den vackra sången! Hvad heter
den? frågade grefvinnan Lonise Lohufvud.

— Hoppet!

— Hvem har skrifvit den?

— Hanna, svarade fröken Hallgren rodnande.

Man förstod, att det var hon själf, som gjort det.

*



Vi införa läsaren uti konversationsrummet.

Grefvinnan Elsa Lohufvud och Magdalena Svennholm kommo
dit från musikrummet.

— Se här är det alldeles tomt, sade grefvinnan. Nu skulle
det passa att taga mot den där tyrolska friherrinnan, som skickat
mig sitt kort. Ursäktar du Magdalena lilla?

— Ja, så gärna. Jag kan gå.

— Nej, nej, gör mig den tjänsten att stanna. Jag tänker,
att friherrinnans och mitt samspråk blir helt kort. Men det
vore roligt, om du stannade. Kanske jag har svårt att reda mig
med språket, då du Magdalena numera talar flera utländska språk
flytande.

Grefvinnan ringde.

Då uppasserskan kom, sade hon:

— Var god och uppsök friherrinnan von Schönberg och säg,
att jag väntar henne här, om det nu passar henne att stifta
bekantskap med sig.

Uppasserskan neg och gick för att utföra uppdraget.

Det dröjde ej länge, förrän dörren till konversationsrummet
åter öppnades och uppasserskan anmälde:

— Friherrinnan von Schönberg!

Med ett affekteradt leende på sina läppar frasade friherrinnan
fram till grefvinnan Lohufvud och neg djupt för henne,
sägande på äkta värmlandsdialekt:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0677.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free