Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 59. I furst Boris' sjukrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
623
— Det tror jag, att jag alltid kommer att göra.
— Det skall du inte, syster lilla; ty genom att åter och åter
frammana de sorgliga bilderna utsätter man sig för att göra sitt
sinne mörkt och melankoliskt.
— Det är för illa, det förstår jag, ty vi behöfva sannerligen
allt det solsken och all den uppmuntran, som vi kunna erhålla.
— Ja visst. Och om vi fylla vårt sinne med ljusa, hoppingifvande
bilder och nyttiga tankar — de enda, som kunna hjälpa
oss i arbetet uppåt och framåt i världen, så skola vi hafva mycket
större utsikt till framgång, än om vi försjunka i mörka
grubblerier rörande det som varit.
— Du talar så sant, Boris.
— En af de viktigaste uppgifter, som lifvet förelägger oss, är
att behärska det egna sinnet och att hålla alla de tankar borta,
hvilka äro till skada för vår verksamhetslust och vår lycka.
— Det hafva systrarne i pensionen ofta sagt mig.
— Det står i vår egen makt att välja tankegäster, som vi
vilja gifva tillträde.
— Det tror jag inte, Boris.
— Jo, säkert är det så i de allra flesta fall och hvarför då
inte välja de ädlaste och bästa?
På detta sätt talade Boris Bolsky till Mariana von Kampf.
— Hvad skulle hon icke få mycket att glömma vis à vis honom!
— Skulle hon kunna det! — Kanske han skulle föranleda hennes
fall så tillvida, att hon skulle såsom politisk fånge sluta sina dagar
långt borta i det svartaste Ryssland. Och en fånge i Ryssland
är detsamma som ett vandrande lik.
Det är något gräsligt och ett perspektiv utmynnande i ett
ryskt fängelse kan bringa en till tankar på själfmord.
Stackars liten Mariana! Hon visste ej, att hennes så kallade
bror var nihilist, hon kunde ej ana, att man ville begagna sig af
henne för att befordra nihilisternas sak. Hon anade ej, att man
var nog hård att vilja skydda sig själf bakom henne, som möjligen
skulle bli gripen och bortdömd till de lefvande liken i ett ryskt
fängelse.
Ja lefvande lik kunna de ryska fångarna med skäl kallas.
I tidningen Ruskoje Slovo skildrar en herr Doroschevitj det
besök, som han gjort i de Alexandrovska stenbrotten, där ryska
straffångar arbeta. Hans framställning öfverträffar i ohygglighet
allt, hvad man hittills fått höra om de afskyvärda hålorna, där
straffångarne ofta få tillbringa långa år af sitt lif.
Herr Doroschevitj skrifver bland annat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
